Liam

När han riktade pistolen mot mig drabbades jag av panik, och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Men det fanns inte så mycket jag kunde göra? Sprang jag kunde han bara skjuta mig impulsivt, och stod jag kvar kunde han noga måtta ut vart skottet skulle träffa.. Vilket var bäst? Harry tänkte tydligen inte låta något av det hända, och han slängde sig över Fredde så att de båda åkte i backen. Jag bara stod och gapade. Var pojken alldeles från vettet?!
"Harry?!" skrek jag och sprang runt bordet till deras sida. Han och Fredde bråttades vilt, och Fredde hade fortfarade pistolen i handen. Men vänta nu, det här hade jag lärt mig. Bara.. Jag lyfte foten och sparken träffade precis rätt. Pistolen åkte iväg, och Fredde blev bara mer och mer förbannad över att han låg i underläge.

"Liam...!" stönade Harry. Det var först då jag märkte Freddes hand vid Harrys hals. Tusan också! Men vänta nu.. Axel..? Nej, knä! Jag tog i allt var jag orkade och sparkade till Fredde på knät. Det var ingen farlig smäll, men det räckte för att han skulle ge sig. Knäskålen hoppade ur led, och nu satt den på insidan av benet. Det såg riktigt otäckt ut, men det var bara självförsvar, så jag kunde inte åka dit för det.

När Fredde inte längre var kapabel till att slåss drog jag undan Harry, och han la sig utmattad ner på gräset och bara flåsade.

"Thanks bro..!" sa han och höjde handen till en high five.

"No, thank you!" svarade jag, men slog i alla fall till hans hand. Zayn stod förskräckt och kollade på, och jag tror att han var i något slags chocktillstånd. Han rörde sig i alla fall inte.

"You won't get away with this..!" stönade Fredde från sin plats på backen.

"Oh, really?" frågade jag ironiskt. Det var väl knappast något han kunde göra åt saken nu i alla fall, Louis hade ju ringt pol... Fan, Rebecka! "Where is Becca?!"

"They're in the little house beside the bridge!" sa Harry snabbt, och vi sprang alla dit. Fredde fick klara sig bäst han ville, någon mer skada kunde han ju knappast åstakomma med det knät.. Usch, jag rös bara jag tänkte på det!

Niall

Det kändes som evigheter, men det var säkert inte mer än några minuter. Sedan var i alla fall ambulansen här, och de var snabba med att ta med sig Rebecka härifrån. Någon ambulanskille la rätt Freddes knä också, och sedan tog polisen honom från platsen. Yttligare några ambulanser skickades hit, för att försöka rädda alla som hade fallit i Freddes attacker, och mitt i röran stod vi. Vi bara stod där och såg på när alla försökta rädda varandra i slowmotion. Om man bara snabbt överblickade området skulle man kunna tro att tredje värdskriget varit här på besök, och allt var verkligen jättehemskt att se på.

"Guys, we have booked a plane for you. You're going back home in two hours." sa någon som stod bakom mig. När jag vände mig om fick jag syn på en ganska ung man, och han såg väldigt upptagen ut. Han måste vara helt från vettet...

"We're not leaving!" sa Louis snabbt, och vi andra nickade instämmande. Vi tänkte väl inte lämna Rebecka heller, inte en chans!

"But..! All this..! Why would you wanna stay here..?" han lät otroligt förvånad.

"Because he shot our friend, we're not leaving until we know that she is okay!" sa jag bestämt, och han himlade med ögonen innan han försvann in bland alla människor. Han var antagligen en sån som inte hade några vänner eller någon han älskade, han visste nog inte ens vad det betydde. Nu var det bara att.. Vänta på besked om Rebecka. Och under tiden kunde vi ju... Bara så här och se dumma ut..

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Haha! Nu är det jul igen, och nu är det jul igen.. Jaa, dåligt, men ni kanske kan kommentera i alla fall? :)

Zayn

Runt omkring mig fanns det kroppar av människor som hade dött. Blod, blod och mer blod. Mina ben
skakade och jag var förvånad att jag inte föll ihop. Det här vara bara för galet för att vara sant, det måste vara en dröm! Jag nöp mig hårt i armen. Aj! Fan det betyder att det här inte är någon dröm. Jag bara stod och stirrade på
galningen.
”Hey Zayn snap out of it!” det var Liam som hade puttat till mig. Jag tittade runtomkring mig och märkte att det bara var jag, Liam och Harry kvar. Var hade de andra tagit vägen? Jag tittade förskräck runt omkring mig igen för att se att de inte låg döda på marken, men som tur gjorde de inte det.
”What are we going to do?” frågade jag Liam och Harry förskräckt
”We have to try and stop this crazy guy” svarade han

"Well that is easier said than done"  Harry
”But how?” frågade jag
”Hey stop whispering!” skrek mannen. Jag stelnade snabbt till som en staty.

”Hey guys don’t you recognize him from somewhere?” frågade Liam mig. Jag tittade lite närmare på mannen och jovisst jag kände igen honom, men min hjärna kopplade inte riktigt från vart. Precis då sprang det fram en tjej i 14 års ålder.
”Fredde stop doing this! This isent like you, why are you doing this?” skrek hon till mannen.
“Shut up!” skrek han och avlossade ett skott mot henne och jag såg henne falla till marken och då kom jag på vem han var. Det var då jag kom på vem det var. Han hette Fredde Dawid och var en ganska stor artist. Varför
kom jag inte på det förut?!

Harry

Jag kollade på killarna när den lilla tjejen blev skjuten och de tittade tillbaka på mig.
”I think we all know who he is now” sa jag och de nickade till svar. Varför tänkte jag inte förut att det var Fredde Dawid?
”Fredde why are you doing this?” ropade jag till honom. Han vände sig om mot mig med ett riktigt sjukt leende på läpparna.
”I have allready told you! I am gonna take everything from you guys just like you did to me!”
“We haven’t taken anything from you!” skrek Liam tillbaka
”Yes you have! You have taken all my fans from me! But I am gonna take them back, if you don’t exist they will come back to me!” skrek han och riktade pistolen mot Liam “You are the first one that I am going to kill” han laddade om pistolen för att måtta ett skott mot Liam. Nej, nu fick det räcka. Jag tänkte inte låta honom döda några fler människor, speciellt inte om de var mina vänner! Jag tog några snabba steg och gick upp på bänken och slängde mig över honom så att vi båda föll omkull på marken.

Louis

Jag räckte över telefonen till Emilia, eftersom det kanske var bäst att hon pratade för att hon kunde svenska. Hon ställde sig upp och jag tog över hennes sittplats med Rebecka i min famn. Nu hade även Nialls tröja blött igenom och hon såg väldigt blek ut. Jag smekte hennes kind och kände sedan på hennes puls. Pulsslagen började slå långsammare och svagare. Om hon inte fick hjälp snart så skulle hon dö utav blodförlust, det fick inte hända! Jag började känna tårarna bränna i ögonen. Jag hade aldrig känt såhär förut vilket måste vara korkat för att jag hade en flickvän och jag hade bara känt Becca i ett par dagar, men ändå. Det här var något starkare än vad jag kände för Hannah. Jag höll Becca närmare min kropp och kramade om henne försiktigt och lät tårarna rinna.
Jag kände en hand på min axel och förmodade att det var Niall men jag hade ingen lust att vända mig om och låta honom se mig gråta. Jag var inte den som brukade gråta, men Becca hade lyckats med det.
”They are on there way” sa Emilia när hon lade på
”Good” svarade Niall
”So what are we going to do now?” frågade Emilia
”We wait, thats all we can do” sen satte sig Niall ner och Emilia gjorde samma sak.

Så där satt vi. Niall och Emilia och jag med Becca i min famn och bara väntade på vad som än skulle hända. Det här kanske  var slutet vem vet. Nej, jag fick inte tänka så! Det här skulle ordna sig, och när det är över så ska jag berätta för Becca hur jag känner även om hon kanske hatar mig...

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Såja där har ni kapitlet! Jag hoppas att det vart lite spännande i allafall ;)

Så fortsätt att kommentera så fortsätter vi att skriva! :) xx

"I need to try get my phone, we have to call someone!" sa jag och lyfte försiktigt på Rebckas huvud. Emilia var snabb att ta min plats, och snart stod jag upp igen. Men utan tröja.. Hm, det fick gå ändå.. "Just keep her alive."

"But.." hon stoppade mig. ".. What if you doesn't come back? What if he takes you down? I can't save her on my own."

"I'll send someone to help you." lovade jag innan jag gick tillbaka mot lägerplatsen. Skjutgalningen stod fortfarande på bordet, och allt fler ungdomar låg ner på backen. De som inte redan hade mist livet låg och skrek av smärta, och det var verkligen inte en trevlig syn. Konstigt nog var varken polis eller ambulans här än och då börjar mitt uppdrag - att få hit dem.

"And where have you been?!" skrek killen bakom pistolen, och riktade den mot mig.

"Nowhere." svarade jag tyst och tog plats brevid Niall.

"If you called the police someone here can tell you what happends!" skrek han, och jag vände mig oroligt mot Niall. Han såg fullkommligt livrädd ut.

"What?" viskade jag till honom.

"He'll let us go, and then some of his men are gonna kill everyone we know. If someone else here cell the police, the same thing happends. He gonna kill everyone we know, nomatter who calls..." förklarade han, och paniken spred sin inom mig. Hur i helvete skulle jag göra då?! Jag tänker varken offra Rebecka eller någon annan jag känner, det går jag inte med på!

"Becca is in the little house beside the bridge. Emilia is there, but she needs help. I'm going to get my phone, can you please go there?" frågade jag, och han nickade snabbt.

"One, two, tree..." sa Niall, sedan sprang vi båda åt varsitt håll så snabbt vi kunde. På det sättet kunde han i alla fall inte skjuta oss båda på en gång..

 När jag kom in i den lilla stugan där min telefon låg hörde jag ännu ett skott avlåssas, och av ren reflex ryckte jag till. Mitt hjärta slog i 180, och jag hade verkligen panik. Helst av allt skulle jag bara vilja gömma mig under en säng och aldrig mer komma fram, men det funkar inte. Istället letade jag snabbt på mobilen och slog larmnumret. 911. Jag hann bara trycka på ring innan jag la på. Vi var i sverige, de hade något annat.. Men vad? Tusan också, jag måste tillbaka till Emilia!..

Emilia

Jag satt med Rebeckas huvud i mitt knä och bara grät. Dels för att jag var livrädd, men också för att jag tyckte så synd om Rebecka. Hon hade inte kommit långt i livet, och just kommit på att hon vill förändra det. Hon förtjänar verkligen en chans..

 Efter en liten stund öppnades dörren bakom mig, och jag vände mig om för att se vem som kommit. Som tur var så var det inte killen med pistolen, utan det var Niall. Med ens blev jag alldeles pirrig och kunde inte tänka klar längre. Jag menar, det var Niall! Niall Horan! Jag hade varit förälskad i honom sedan första gången jag sett honom, och det var inte igår!
"How is she?" jag uppfattade frågan, men min hjärna kopplade inte att jag skulle svara. "Ey, how is she??" Frågade Niall igen, och den här gången fattade jag, som tur var.

"She's alive, not much more." svarade jag ärligt, och han nickade lite. Louis tröja och allt annat rent vi hade hittat var redan totalt nedblodade, och det fanns nu inget mer att ta. Trodde jag. Men Niall hade en annan ide. Han drog av sig sin t-shirt, och jag kunde verkligen inte låta bli att stirra. Herrejävlar vilken snygg mage!..

Niall

Emilia stirrade väldigt när jag drog av mig tröjan för att använda den som bandage, och det var lite underhållande att se på. Hon var helt borta, och reagerade inte ens när jag frågade om Rebecka fortfarande levde. Jag tänkte fråga igen, men just då kom Louis in i boden, och Emilia vaknade igen.
"How is she?" frågade han, och Emilia kollade hennes puls igen.
"It's worse!" konstaterade hon panikslaget, och jag suckade. Fan.
"We have to call..!" sa Louis och tog fram sin mobil. "What's the number?"
"112.." svarade Emilia automatiskt.
"Louis, are you sure..?" frågade jag oroligt. Jag ville inte att han skulle skada min familj..
"We have nothing else to do.."...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Inte bra... Jag vet... Jag är trött.. Kommentera nu.. Godnatt..

(Tog en timma och 13 minuter att skriva, hur lång tid tar det att kommentera...?)

Liam

Jag såg när Louis sprang fram till tjejen Becca som hade blivit skjuten, det måste ha varit hon han pratade om! Medans Louis sprang fram till Becca så öppehöll jag och killarna den galne manen från att skjuta fler personer från lägret.

"Hey, who are you? And what do you think your doing?" jag var glad att min röst lät så stadig fast jag själv kännde att mina ben när som helst skulle vika sig som spagetti. den galne mannen vänder sin blick från Louis och Becca till mig.

"What does it look like I am doing? I am destroying your life like you did to mine?!" skrek han

"What do you mean?" frågar Harry

"You guys took everything away from me!" han skrek ännu en gång och avlossade att skott upp i luften. Alla runt omkring oss började att skrika och springa runt som galningar. Jag fick panik, vad skjutton skulle vi göra?! Ännu ett skott avlossade upp i luften och jag och killarna backade ett par steg. Den här mannen var ju galen, vad menar han med att vi har tagit allting från honom? Jag tittade på hans ansikte som var förvridet i ilska. Hade han huvud varit en bomb skulle den ha exploderat nu! Han hade brunt snaggat hår och jag tror att han hade mörka ögon, han är också väldigt lång och stor. Jag tror att jag har sätt honom någonstans men jag är inte säker på vart.

Harry

Det här var helgalet, det händer bara inte! Louis sprang iväg till den där tjejen och nu är det bara jag, Liam, Zayn och Niall kvar med det här psykot. Jag backade några steg för varje skott som han avlossade. Vad fasiken skulle vi göra? Jag är inte precis den modigaste om jag säger så. Liam ser ut att tänka i högvarv på vad han ska göra och jag bara står här som en liten rädd kyckling.

"Stop this immediately! Can't you see that you are hurting innocent people when you are doing this!?" det var en ledare som hade kommit fram. Men det skulle han ångra.

"Do not tell me what to do!" skrek psykot och avlossade ett skott mot mannen och det träffade hans ben. Nu började folk att skrika ännu och jag backade undan flera steg och resten av killarna gjorde samma sak. Det här var bara sjukt! Vilket perfekt läger att välja att åka till. Vad sjutton skulle vi ta oss till? Han sa at vi hade tagit allting ifrån honom men vad menade han med det? Ännu ett skott avlossade mot någon oskyldig stackare.

Fan också!

Louis

När jag såg att Becca blev skjuten så sprang jag fram tll henne allt vad jag kunde utan en tanke om att jag kanske också skulle bli skjuten. När jag kom fram så stod den där tjejen som Becca brukade vara med, Emilia tror jag att hon hette, lutad över henne och tryckte en tygbit mot såret i axeln för att stoppa blödningen. Och det blödde mycket. När Emilia såg mig så tittade hon förskräckt på mig. Men inte pågrund av att hon var ett fan, utan pågrund av rädsla.

"Don't worry she is gonna be okey" sa jag mest till mig själv än till henne. Hon nickade lite, men knappt så att man märkte det. "I am gonna take her to a safe place. Can you wrap her with that cloth piece?" hon nickade igen och gjorde som jag sa. När hon var klar lyfte jag upp Becca i min famn, och hon var lätt som en fjäder, sen började jag och Emilia att springa.

Vi sprang till någon liten bod vid bryggan, där de mest förvarade livräddningsgrejer. Vi satte oss ner på golvet och jag hade Becca fortfarande medvetslös i mitt knä.

"Do you have any cellphone with you so that we can call the police and ambulance?" frågade jag

"No, I diden't take my phone to the summer camp" svarad hon. Såklart hon inte tog med sig den, hon är väl någon vildmarkstjej och min mobil var såklart antingen i stugan eller i tältet. Fan, när man behövde någonting som mest så fanns det såklart inte. Vad skulle vi göra nu?

Blodet hade gått igenom Beccas tyg bandag. Jag tog av mig tröjan och rev den i långa tygbitar sen lät jag Emilia linda om henne för jag är inte så bra på det.

Sen medföljde lång tystnad, det ända man höde var de andra barnen och camplärarna som skrek.       

"What does he want?" frågade Emilia efter en lång tystnad

"I dont know. I really dont know..."

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så här kom enligen nästa kapitel! Jag skrev det här väldigt sen så det kanske inte är det bästa kapitlet jag har skrivit men jag ville lägga ut ett till er i allafall! Så nu tycker jag att ni ska kommentera ordentligt! :D xx

(Bättre storlek nu Tomlinson?)  ;) xx   

När vi hade suttit och snackat i stugan ett tag var det dags för mig, Niall och Liam att gå ut till vårat tält, så vi sa hejdå till de andra. Det var nu kolsvart ute, och man såg inte handen om han höll den framför ansiktet. Hur fasiken skulle vi hitta i mörkret utan ficklampa?! Jag gick med händerns utsträckta framför mig för att hindra eventuella kollisioner med träd, och sökte efter gropar med fötterna varje gång innan jag satte ner dem. Skulle någon skum människa med mörkerséende se oss nu skulle den antagligen avlida av skratt. Det här kändes väldigt lustigt.. För att inte tänka på hur det skulle se ut om jag gick in i något..

 Jag hann bara tänka tanken innan min fot träffade någonting, men jag hade gått för snabbt för att han möjligheten att stanna. Så jag föll framåt, och till min förvåning landade jag på något mjukt. Ett tält, fan också..

"AAAHHH!!!" två tjejer skrek, och så gjorde Niall. Jag hade mosat ihop tältet, och de som var där inne var nu fast. Jag var snabb att resa på mig, och de två tjejerna var fria. Nu hade några andra nyfikna själar vaknat, och jag kände hur alla stirrade på mig genom mörkret.

"Är du galen eller?!" den person jag helst inte ville se just nu.. Tur att det var mörkt så jag slapp..

"I'm sorry Becca.." sa jag lugnt, för det hon sa på svenska var antagligen en utskällning. Det lät så på tonfallet..

Rebecka

När tältet rasade in på mig fick jag verkligen panik, och var redo att srypa den jäveln som ramlat  över mig. Men när jag skulle gå ut träffade jag på ett litet problem. Jag satt fast. En av krokarna i tältpinnarna satt fast i min tröja, och när jag ryckte loss den öppnades en stor reva på framsidan..

"Är du galen eller?!" den utskällning jag tidigare planerat var mycket värre, men av någon anledning kom den inte fram.

"I'm sorry Becca.." det var Louis, hur var det ens möjligt?! Saknade han mig redan så mycket att han var tvungen att ha sönder mitt tält, då hade snubben problem. Jag tände ficklampan jag hade i handen, och lös på honom. Jag vet inte varför jag lös just på honom, men jag gillade inte mörker så..

"What the hell was that good for?" nu var jag lite lugnare, men jag var noga med att fortfarande visa mitt missnöje.

"Well, it's pretty dark, and we didn't get a flashlight. Of course I didn't mean to crash your tent!" sa han, och jag ångrade genast mitt vredesutbrått. Såklart att han inte menat det, för en gångs skull var det jag som var dum..

"Oh.. Yeah.. But we need to go and find somewere to sleep, so.. Bye!" sa jag och riktade ficklamtan mot backen innan jag började gå. "Kom nu Emilia." sa jag och förväntade mig att hon skulle följa efter. Men, det gjorde hon inte. Jag vände mig om för att se om hon hade dött eller något värre, men nejdå, hon stod upp. "Emilia?" sa jag och bländade henne med ficklampan. Då vaknade hon, och gick snabbt fram till mig.

"Shit, stirrade jag?" frågade hon nervöst jag och skrattade lite.

"Som en tok!" sa jag, och om det hade varit lite ljusare hade jag nog sett hennes kinder ändra färg till rött. "Så, du fastnade för den blonda?" frågade jag sedan, och hon vände snabbt blicken mot mig.
"Han heter Niall!" sa hon irriterat, jag jag skrattade lite igen. Det spelade väl mindre roll! "..Och ja, han är väl söt.." fyllde hon i, och jag himlade med ögonen. Ja, det såg verkligen ut som att hon stirrade på någon som bara var söt..

När vi vaknade nästa morgon sken solen in genom fönstret, och ja, vi hade fått sova på madrasser i den otroligt lilla matsalen som av någon anledning stod här ute. Det var ju i alla fall ingen som använde den..

"Så vad ska vi göra idag?" frågade jag och sträckte på mig. Man sov mycket skönare på madrasser än i tält, det kanske var bra att Louis kraschade vårt tält i alla fall..

"Ehhm, jag tror att det var idag vi skulle vandra." sa Emlila entusiastiskt, och jag suckade på en gång. Vandra. Bland kvistar och smuts, snälla låt mig slippa! Vad som helst, bara inte vandra..

 Plötsligt avbröts friden av att någon skrek för full hals, och vi satte oss snabbt upp. Vi såg oroligt på varandra, och Emilia gav mig en blick som talade om att jag skulle gå ut och kolla vad det var. Eftersom att jag aldrig varit feg av mig gjorde jag som hon sa, och trippade ljudlöst bort till dörren. När jag öppnade den hördes ett gnällande gnissel, och jag skakade på huvudet. Såklart. Jag såg ingenting märkvärdigt, så jag klev ut genom dörren och stängde den bakom mig. Samma gnisslande ljud upptod igen, och den här gången var det någon mer än jag som hörde det.

"Who's there?!" ehh, bodde vi inte i Sverige? Här snackade man väl svenska? Det kanske var någon av Louis vänner! Men nej, han skulle inte stå här och skrika.  

"Becca!" svarade jag sälvsäkert och följde husväggen tills jag kom fram till hörnet.

"Show yourself!!" men det är väl kanske det jag håller på med?!
"No, Becca! Stay where you are!!" det var Louis som hade skrikigt. Vad nu då? Jag struntade i Louis ord, och gick runt hörnet på byggnaden. Det skulle jag inte ha gjort.

*PANG*

En ljudlig smäll hördes, och smärtan i axeln var obeskrivlig. Jag såg en stor svartklädd man som stod på ett av träborden, och Louis och company stod under. Några andra livrädda lägermedlämmar stod också och såg på, och jag kände hur jag började bli trött i huvudet. Rätt vad det var blev alting bara svart...

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Långt kapitel - många kommentarer? Måste väl testa i alla fall ;)

Och nu kan jag säga att kommentera för mera, för Malik blev lite smått ledsen när hon såg hur få kommentarer hon hade fått(hon är lite seg, men hon svarar nog på dem senare ikväll/senast imorgon) .. Kom igen nu! Om ni tycker att vi skriver så dåligt måste ni säga det, för det blir automatiskt sämre när man inte är peppad, dvs när ni inte kommenterar..

Inte för att jag tror att någon kan ha missat detta, men jag kan ändå säga att ONE DIRECTION ÄR I SVERIGE!! :D De ska spela in låtar till sin andra skiva här, så om ni nu råkar träffa på dem måste ni ta det lugnt! De är lixom inte här för att traffa oss.. xP

Rebecka

När Louis kysste mig vart jag lite förvånad. Alldeles nyss så sa han att han hade en flickvän sen så kysste han mig? Jag fattar inte riktigt. Men jaja jag antar att alla har varit otrogna någongång. Precis när jag tänkte det så fick jag en flashback om vad som hade hänt den där natten med Axel. Om hur han hade våldtagit mig och allt, jag mådde illa av bara tanken. Tänk så planerade Louis att göra samma sak, den tanken fick mig att avbryta kyssen. Jag sträckte ut armarna mot hans bröst, som ett skydd så att han inte skulle komma närmare.
"We shoulden't be doing this. You allready have a girlfriend" Det var egentligen inte den rätta anledningen till varför jag drog mig tillbaka. Den riktiga var ju att jag var rädd att Louis skulle göra samma sak som Axel, men det kunde jag ju inte säga.

"Yeah your right" sa Louis och harklade sig. Jag tog bort mina händer från hans bröst och vi tar et steg bort från varandra. Vi båda tittar ner i marken och en pinsam tystnad medföljer.

"I think that we should go back now, it is starting to get late" sa jag tillslut

"Your probebly right" svarar Louis "Well I guess I'll see you tomorrow" säger han

"Yeah, bye!"

"Bye" svarar Louis tyst och vi går åt olika håll.

När jag kommer till tältet, som jag delar med Emilia, så ligger hon redan och sover. Snacka om att inte vara nattmänniska. Jag byter om till pyamas och kryper tyst ner i sovsäcken. Undrarhur jag ska se Louis i ögonen imorgon? Är min sista tanle innan jag somnar.

Louis

När jag klev in i stugan så satt alla killarna där vid en öppen brasa och skrattade. Mn tystanade när de såg mig.

"Hey Louis whats going on?" frågade Harr. Jag ignorerade hans fråga och slängde mig i soffan som stod framför brasan.

"Louis you just look like someone has crushed your heart" jag tittade på Liam han hade ingen aning om hur rätt han hade, fast det var ju såklart mitt fel.

"I kissed Becca" sa jag och trycket en kudde mot ansiktet

"Becca?" frågade alla samtidigt

"It is a girl I meet her on the camp. She isen't like other girls. She diden't even know who One Direction was before she meet me" svarade jag

"But what about Hannah?" frågade Zayn

"I don't know!" svarade jag argt och slängde kudden på väggen

"Hey don't take out your anger on my pillow!" sa Harry och slängde sig efter kudden

"So you don't like Hannah anymore?" frågade Niall försiktigt

"I don't know" jag lät lite lungnare den här gången när jag sa det.

"So how is this Becca?" frågade Harry

"Like I said, she isen't like other girls. She really is a city girl and it dosen't really look that she likes the nature. But still there is something about her that I like. But I can't really put my finger on it" det vart tyst en stund

"Well, why don't we go and see her?" frågade Liam

"What? Why?" frågade jag

"So, that we can learn learn to know here. I mean if she is your friend or girlfriend we maybe should learn to know her" svarade Liam enkelt.

"Sounds good to me! So when are we going to meet her?" frågade Harry enstusiastiskt. Varför ville de träffa henne så gärna? Ett stingav svartsjuka kändes inne i mig, vilket var konstigt eftersom som sagt så är Hannah min flickvän och jag har aldrig blivit svartsjuk när killarna har velat prata med henne.

"Louis?" frågade Harry

"I guess we could meet her tomorrow, but I don't think that is a very good idea"

"Why not?"´frågade harry

"Well I told her that I had a girlfriend and right after that I kissed her"

"Oh" kom det från alla killarna på en gång.

Hur skulle det här lösa sig??

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hej, hej här kommer kapitlet!!

Ni kanske märkte att det inte kom något kapitel igår, både för att varken jag eller Tomlinson hade tid men också för att ni har blivit dåliga på att kommentera. Det brukar mest vara 2 personer som kommenterar och vi är såklart tacksamma för det, men komigen nu ni andra! Vi blir ju mer peppade om ni kommenterar! :D

Update:
Du måste göra bilden mindre Malik! Den ska inte ta över, bara visa att det är du som skrivit xD
(Jag typ gjorde det nu, men tänk på det nästa gång^^)
/Tomlinson xx

Louis

Jag och killarna hade stannat kvar på lägerplatsen för att "flytta in" oss i den lilla stugan vi skulle bo i. Jag hade hellre sovit i tält som alla andra, men den där Carl hade prompt sagt åt oss att ta stugan..

"This smells like.. Something that smells bad..." klagade Niall, och Harry var snabb med att svara.

"Like a toilet!" sa han och Niall skakade på huvudet. Sen startade den en låg konversation om vad det luktade som, men jag orkade verkligen inte lyssna. De två var som barnungar när det kom till disskussioner, och båda var tvugna att ha rätt innan de kunde sluta.

"I think I'm gonna take the tent anyway." sa jag när jag kom in i det lilla rummet, här luktade verkligen unket..

"I'm in!" det var Niall som var snabb att svara. Harry var inte helt nöjd med att han bara avbrutit deras disskussion, men han lät det vara, som tur var.

"Let's go and find one then!" sa jag och stövlade ut ur rummet. Även Liam hände på, men Zayn och Harry tyckte nog att det var tryggare i stugan. De var inte lika "utevana" som oss andra.

När vi kom ut i friska luften hade de andra lägermedlämmarna just kommit tillbaka, och de höll nu på med att dra upp kanoterna på stranden. Alla utom Rebecka. Jag skrattade lite åt synen när hon stog och hejade på en annan tjej som ensam drog upp deras kanot på land. Stackars tjej.

"Maybe we should help her?" jag pekade på tjejen, och både Niall och Liam kollade snabbt håt det håll jag pekade åt, de gjorde de alltid när det gällde tjejer. Det båda var singlar, och intresserade av ungefär varenda tjej det gick att ha ett normalt samtal med - det vill säga de som inte bara skriker en rätt upp i ansiktet.

"Do you need help with that?" frågade jag och tjejen kollade generat upp. När hon såg mig blev hennes ögon lika stora som tennisbollar, och hon gapade lite. Ett fan.

"I take that as a yes." sa Niall när han såg att hon inte fick fram några ord och gick fram till kanoten. Jag och Niall hjälptes åt att få upp kanoten på land, och Liam snackade lite med tjejerna. De såg ut att ha riktigt trevligt, och jag blev genast avundsjuk. Även om jag hade Hannah(hans flickvän) så var det något speciellt med Rebecka som jag gillade. Hon var visserligen inte så trevlig mot alla, och hon var en äkta storstadstjej, men att hon var här bevisade ju att hon hade en annan sida också. Kanske ville hon förändra sitt tidigare jag?

"Ey, Louis?" ropade Liam och jag såg på honom. "I found us a tent! If you don't mind share it with Niall and me." sa han och jag kollade snabbt bakom mig. Skulle han inte fråga Niall också... Som inte stod bakom mig längre. Vad tusan? Jag släpade kanoten helt själv, utan att ens märka det? Oh hjälp.

"I don't mind." sa jag och lämnde kanoten där den var. Den passade bra där, säger vi.

Det tog ganska precis en timma för oss att flytta in våra saker i tvåmanstält vi fått av Emilia - som den där tjejen hette, och när vi var klara höll tjejerna fortfarande på. Emilia skulle nu istället flytta in i Rebeckas tält, men det verkade vara lite problem med den biten. Rebecka hade alldeles för mycket saker med sig..

"Det här tältet är på tok för litet!" klagade hon, och Emilia skrattade lite. Jag tyckte att det var lite konstigt att inte Niall skrattade, men sen kom jag på det. Han fattade inte språket. Vi hade valt att åka till ett läger i Sverige för att naturen var så underbart fin, men då hade vi inte tänkt på att vi inte fattade ett dugg av vad de sa här. Okej, vissa ord hade vi snappat upp, men det var inte mycket.

Senare på kvällen efter att vi hade ätit kvällsmat gick jag ner och satte mig på bryggan för att bara tänka lite. Jag saknade redan alla hemma, och jag önskade bara att någon var här med mig. Hannah till exempel. Hennes gulliga skratt och underbara léende, det ljusbruna håret, och de gröna ögonen..

"Mr.Tomlinson?" sa någon efter att ha harklat sig, och jag vände min snabbt om. Där stod Rebecka. I det svaga ljuset som solen fortfarande kastade över sjön såg hon väldigt vacker ut. Hon fnissade lite och satte sig brevid mig på brygga, men hon passade sig för att göra som jag och stoppa fötterna i vattnet. Storstadstjej..

"Hello there, Rebecka call me Becca!" skämtade jag och hon skrattade lite.

"That one was new." sa hon och jag log stort. "So, why are you alone? Isn't it like hundreds of thousands girls who want to meet you right now?" frågade hon, och konstigt nog kunde jag bara tänkta på hur hon kunde veta det. För ett tag sen hade hon ju inte ens hört talas om oss, och nu vet hon hur många fans vi har?.. Hon såg att jag såg fundersam ut, och var snäll nog att räta ut frågetecknet jag hade över huvudet. "I googled you.. and then my phone died." sa hon förargat och jag skrattade lite. Det lät inte som att hon trivdes så bra ute i skogen.

"Well.. We needed to get away from everything for a while, and this was the best we coud come up with." berättade jag och hon nickade.

"Sounds good." jag nickade. "Do you miss your family?" jag nickade igen.
"Mostly Hannah." svarade jag, och var van med att alla visste vem hon var. Men det visste ju såklart inte Rebecka.

"Hannah?" det var en fråga, så det var väl lika bra att svara.

"Hannah is my girlfriend." svarade jag, och man kunde se hennes humörmätare sjunka till botten. Hon hade antagligen också märkt att det var något speciellt mellan oss, för det var det, även om jag inte kunde sätta fingret på vad..

 När vi hade suttit på bryggan ett tag började det bli kallt, och jag bestämde mig för att det var dags att gå tillbaka igen. Men vad skulle jag säga..?
"I think.. We should go back to our tents. It's getting cold." det sista la jag endast till för att hon inte skulle tro att jag bara ville lämna henne, och det verkade funka. Hon nickade.

"Yeah." var det enda hon sa innan hon reste sig upp och började gå iväg. Nu eller aldrig..? NU! Jag reste mig snabbt upp och stoppade henne genom att ta tag i hennes hand. Ingen tid att tänka, det är bara att köra! Jag drog in henne i min famn, och tryckte henne mot mig. Sedan kollade jag in i hennes isblåa ögon, hon såg inte ut att ha något emot detta, så jag böjde ner huvudet lite, och våra läppar möttes i en mjuk kyss.. För tillfället kändes det inte fel, konstigt nog, men antagligen skulle skuldkännslorna komma över mig när jag har gått och lagt mig ikväll. Det är Hannah som är min flickvän, varför gör jag det här?..

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hola amigas! :)
Jag vet inte om det är några nattugglor som läser våran blogg, men jag tänkte varna i alla fall. Bloggplatsen stänger alla bloggar inatt mellan 00.00 och 05.00 inatt, så om ni går in då och det inte funkar är det inte för att vi har gett upp, utan för att bloggplatsen måste fixa något. Bara så ni vet :)
Och kommentera nu för sjutton gubbar, det är ju assegt att skriva när ni inte ens orkar kommentera ju! ;)

(Hade lite tråkigt igår, så jag fixade sånna till mig och Malik, vad tycks? ^^)

Update;

Jag vet att Louis flickvän heter Eleanor, men det här är en novell, och det är inte meningen att den ska vara som i verkligheten. Tog bara det första namn som kom upp :)

/Tomlinson xx

Hon paddlade rätt lungt men efter ett tag så paddlade Carl ifatt oss.

"Rebecka du får ta och hjälpa Emilia att paddla. Man sitter två i en kanot för att man ska sammarbeta" sa han som om det var det mest självklara i hela världen. Jag gav ifrån mig en hög suck, men gjorde som han sa och tog tag i en åra och började att paddla.

"Styr mot den där stranden" ropade Carl högt så att alla skulle höra. Vi styrde in mot stranden och jag klev av kanoten.

"Eh Becca?" sa Emilia ängsligt. Jag vände mig om mot henne

"Vad är det?" frågade jag smått irriterad 

"Vi måste dra in kanoten till stranden"

"Ja?" jag förstod inte riktigt vad hon ville att jag skulle göra

"Ja, men då måste du hjälpa mig att dra den"

"Sorry, jag kan inte. Jag filade mina naglar precis innan jag kom hit"

"Ja, men jag kan ju inte dra den själv. Den är aldeles för tung" hon lät lite sårad. Jag gav ifrån mig en liten suck och gick fram för att hjälpa henne att dra in kanoten.

När alla hade dragit in sina kanoter till land så samlades vi hos Carl.

"Okej bra paddlat allihopa, det verkar inte som att det här var första gången för er!"

"Nej!" var det några som svarade

"Okej jag förstår att ni är ganska hungriga nu så vi ska ta och fixa lite käk!" Bra för jag var vrålhungrig "Finns det någon frivillig som har lust att gör i ordning maten?" det blev knäpptyst...

"Okej då får väl jag fixa det. Någon som kan gå och hämta ved då?" Emilias hand var uppe i luften direkt "Vad bra! Ta med dig Rebecka också"

"Ursäkta va?" frågade jag

"Gå och hjälp Emilia att hämta grenar så att vi kan elda" svarade Carl

"Varför då?"

"Jamen hur hade du annars tänkt att vi skulle laga mat? Vi tog inte med oss en spis, ledsen" ddet hördes små fniss lite här och där

"Jag förstod det, men varför just jag?" svarade jag irriterat

"Rebecka istället för att ifrågasätta allting, skulle det inte vara ycket lättare att bara göra det?" Eh, nej! tänkte jag

"Visst" sa jag surt och började att gå mot skogen med Emilia tätt i hälarna på mig.

"Här finns det ett par bra grenar!" ropade Emilia bakom mig. Jag stannade och tittade på henne

"Jamen ta dem då" Hur svårt kunde det vara? hon böjde sig ner och tog upp flera grenar i hennes armar. "Kom nu" sa jag och började att gå.

"Vänta gå inte så snabbt, jag hinner inte med!" ropade hon efter mig

"Det kommer att bli mörkt om vi inte skyndar oss och jag har ingen lust att få fler myggbet" svarade jag och ökade på farten ännu mer.

"Men vänta då!" sen hörde jag ett litet brek bakom mig. "Aj min rumpae jag Emilia säga. Jag vände mig och såg att ho satt på en avbrten gren med resten av grenarna i hennes knä. Jag gick fram till henne.

"Vad hände?" frågade jag fast jag förstod inte riktigt varför jag brydde mig

"Jag snubblade på en gren och så landade jag på rumpan"

"Din klumpeduns" sa jag och började att plocka upp grenarna. Hon tittade förundrat på mig. "Kan du stå upp?" frågade jag henne

"Jadå det tror jag väl" hon ställde sig långsamt och gav ifrån ett tyst tjut "Jag tror att jag har brytit min svanskota" sa hon och skrattade lite, och jag hängde med i skrattet.

"Ja, du landade ju på en hård gren med röven så det är inte så konstigt" sa jag och nu skrattade vi ännu mer. Hon kanske inte var så illa som jag trodde.

När kom tillbaka så stod alla och väntade på oss.

"Vi började att tro att björnen hade ätit upp er" sa Carl och log

"Nej, inte precis" sa Emilia

"Men vi fick med oss lite grenar att elda med" sa jag och släppte dem fremför honom

"Bra, då kan vi äntligen börja ga maten. För jag är hungrig som  björn!" sa Carl

När maten var klar så satt alla framför elden och åt och pratade. Kontigt nog så hade jag det ganska trevligt, men det kunde väl inte stämma?

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ja, börjar Becca verkligen att tycka om det här stället? Hon som är en storstads tjej och allt?

Det får ni kanske veta i nästa del :)

Så imorgon är det tråk måndag igen -.- men ni kaske ser ifram emot den lite mer för att Tomlinson ska lägg upp ett nytt kapitel, haha ;)

Grattis en gång till, till Emilia som vann tävlingen!

Och glöm inte att kommentera nu! :)

/ Malik xx