Rebecka

Jag var vaken långt innan jag kunde öppna ögonen eller röra mig. Ett otroligt irriterande, pipande ljud fyllde det annars tysta rummet, och det var ganska svalt  här inne. Men vart var jag?

"She will be fine..!" sa Niall lugnande. Först trodde jag att han snackade med mig, men sedan insåg jag att det måste vara någon annan här.

"You don't know that!" grät någon. Jag hade lite svårt att avgöra vem det var eftersom att personen grät ganska mycket, men jag chansade på att det var någon av killarna eftersom att jag hade hört Niall. Jag ville bara säga att jag levde, men det kom inte fram några ord. I huvudet skrek jag åt mig själv att röra mig, men ingenting hände.

"Louis, trust me! She's gonna be fine!" det var alltså Louis som satt och grät. Men vad gjorde han här, och varför var han ledsen? Han borde inte bry sig om mig, han har en flickvän..

"What if he comes after her.?" Louis lät orolig. Då kom minnet tillbaka. Minnet om den galna killen som hade siktat på mig, och sedan den ljudliga smällen som gav mig den obeskrivliga smärtan i axeln. Till sist det eviga babblet jag tvingades lyssna på innan jag tuppade av..

"Louis..?" min röst var svag och knappt hörbar, men den avbröt i alla fall killarnas disskussion. Jag vände försiktigt på huvudet, och mötte alla oroliga blickar. Emilia var här, så som alla medlemarna i One Direction.

"Becca?" det var Emilia som frågade efter mig.

"Nej.. Jag är Bettan..." skämtade jag, men den snabbt oroliga blicken jag fick av Emilia avslöjade att hon trodde jag var galen på riktigt. "Jag driver!" hennes ansikte sken upp i ett léende, och hon gick snabbt fram till mig för att ge mig en försiktig kram.

"Jag är så glad att du är okej!" nu grät hon också. Vad skulle jag göra, gråta med henne? Nej, jag lever ju! Det finns ingen anledning att gråta!

"What's going on..?" viskade någon av killarna - det var inte Louis. Jag kunde inte låta bli att skratta, men det borde jag inte ha gjort. Smärtan i axeln kom tillbaka, och jag stönade svagt. Emilia släppte mig snabbt och gav mig en till orolig blick.

"Nothing..!" svarade Emilia och gav killarna ett retsamt léende. Nu kunde jag se Louis lite bättre, och jag såg att hans ögon var helt rödgråtna. De andra killarna kom fram till mig, men Louis satt kvar. Det var nog kanske det bästa, jag hade ju ingen aning om vad jag skulle säga till honom. Vi hade inte pratat med varandra på riktigt sedan kyssen, och det var ganska spänt mellan oss.

"Hey!" sa alla nästan samtidigt och sträckte ut armarna som om de ville ha en kram. Geez, vad hade jag hämnat på för ställe?

"Louis hasn't been doing anything else but sitting here crying for the last two days..!" sa han som jag har för mig heter Harry. Han flinade lite åt Louis håll, men Louis verkade vara i en helt annan värld. Han bara satt och stirrade rakt fram på någonting som inte existerade.

"Two days?!" utbrast jag chockat. "Have I been here for two days?"

"Yeah.. But now you're alive!" sa Niall och log stort. Han var en smart liten pojke, det där kunde ju till och med jag lista ut!

"But seriously now, how do you feel?" frågade den som som antagligen var Liam. Jag var tvungen att tänka efter en stund för att svara på den frågan, ja, hur mådde jag? Inte bra i alla fall.. Men det kanske var dags för en såndär nödlögn nu..?

"I'm... Fine...!" ljög jag.

"No, you're not!" sa Louis irriterat och försvann ut ur rummet. Vad nu då? Jag vände mig om och kollade frågande på de andra killarna.

"What was that about?" frågade jag, men ingen verkade vara villig att svara. De bara såg på varandra utan att säga ett ord..

Louis

När hon sa att hon mådde bra fick jag nog och stormade ut ur rummet. Hur kunde hon ens säga att hon mår bra när hon ligger där helt blek i ansiktet, slanga över allt och utan förmågan att kunna tala eller röra sig ordentligt?

Nu skulle jag bara hitta en sjuksköterska som kunde säga oss hur det egentligen låg till. Även om jag var på ett sjukhus hade jag svårt att hitta en sjuksköterska som hade tid att hjälpa mig. Alla var upptagna med sitt, och ingen verkade vara villig att hjälpa mig.

"Excuse me!" sa jag och tog tag i armen på en lång tjej i sjukhuskläder. "Can you help me?" frågade jag. Hon såg lite förvånad ut över att jag snackade engelska, men hon följde i alla fall efter mig.

När jag kom in i rummet blev alla tysta och såg på mig. Sköterskan gick fram till Rebecka och började undersöka henne, medan jag gick tillbaka till min plats i soffan. Ingen verkade bry sig om att jag var här, men jag var övertygad om att jag inte hade gjort något fel. Jag hade ju bara hämtat hjälp!

"Du har förlorat väldigt mycket blod, men skadan i axeln är under kontroll. Vi måste hålla kvar dig här för att se hur du läker, men just nu är läget stabilt. Du kommer snart kunna leva som vanligt igen." sa sjuksköterskan och log stort. Jag hade ingen aning om vad något av det där betydde, men eftersom att hon log kan det inte vara för illa. De andra killarna och Emilia gick ut med sjuksköterskan, och utan att de behövde säga något försod jag att de ville att jag skulle prata med Rebecka.

När de hade gått var det tyst en lång stund, och den som först sa något var Rebecka.

"You have to explain now..."

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den här delen skrev jag och Malik tillsammans på svenskan (i skolan) förut, så nu tycker jag verkligen att alla kommenterar! Vi fick ta skoltid för att skriva, plus att Malik egentligen har dataförbud, så ja...

 

Felicia

16 maj 2012 16:42

Ahh wii :D
men tjejer att skriva i skolan är ju inte så smart kanske x) fast jag har också gjort det massor av gånger så kan ju inte direkt säga ngt ;)
Längtar till nästa och svin bra gjort =) <3

http://directiondream.bloggplatsen.se

Tomlinson eller Malik

16 maj 2012 21:02

Haha! x) Men vi snackade med läraren, och hon sa att det var okej :) Vi har nyss gjort en novell i skolan som vi fått tillbaka, och vi typ sa att vi ville träna på det vi hade missat då xP
Jag får väl antagligen lägga upp nästa också, eftersom att Malik har dataförbud xD Och tack :D

/Tomlinson xx

 

SiRl

16 maj 2012 22:33

Man märkte lite att det var bådas skrivsätt som var lite mixade :) Jag brukar också skriva på lektionerna.. Men på matten, för på svenskan brukar jag spela schack eller något x)
Grymt bra som avnligt! :)

http://myloveforwriting.bloggplatsen.se

Tomlinson eller Malik

16 maj 2012 23:36

Jag tyckte den mixade varianten var mycket bättre ^^ I alla fall än det jag brukar skriva x)
Haha! Det låter ju.. vettigt xD
Tack! :)

/Tomlinson xx

 

SF

17 maj 2012 21:12

Håller med alla som kommenterade, det här ger verkligen!!^^
Och skulle ni vilja kolla in min rätt nystartade novellblogg? Skulle vara jättetacksam! :)

http://myloveforwriting.blogg.se

Tomlinson eller Malik

18 maj 2012 13:18

Hehe, sure sweetie ^^

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tjena, Tomlinson här igen.   Jag vet att jag inte ska vara här, men jag tänkte bara säga att jag tror att Malik har gett upp, utan att säga något. Så nu tänker jag spara er lite tid genom att säga att den här bloggen är nu offeciellt out of busines...

Louis När jag gick in i rummet blev det knäpptyst och alla stirrade på mig. Killarnas blickar var peppande, medan tjejernas var med avvisande. Speciellt Rebeckas, det såg ut som att hon försökte döda mig med någon sorts lasersyn. Ingen av oss sa nå...

Rebecka Efter att Emilia hade lämnat mitt rum så hörde jag att hon skrek till någon utanför, inte för att jag hörde riktigt vad det var. Sen plötsligt vart det tyst som om någon hade dött. Jag bara satt där i min säng och kunde inte göra någonting ...

Ja, rubriken säger allt. Jag funderar på att lägga ner bloggen. Nu när jag inte har Tomlinson vid min sida när jag skriver längre så skäns det inte lika kul... Visst jag älskar att skriva och allt men jag vet inte om jag borde fortsätta, så därför ...

Nu har jag gjort en ny omröstning, och jag tycker faktiskt att alla ska rösta. Jag är sjukt trött på att skriva när nästan ingen kommenterar, det är ju i alla fall +30 som går in här varje dag.. Så, som det ser ut i omröstningen nu så kommer jag snar...