Senaste inläggen

Av Tomlinson eller Malik - 24 juli 2012 00:38

Tjena, Tomlinson här igen. 

 Jag vet att jag inte ska vara här, men jag tänkte bara säga att jag tror att Malik har gett upp, utan att säga något. Så nu tänker jag spara er lite tid genom att säga att den här bloggen är nu offeciellt out of business. Jag tar inte bort det ifall Malik av någon anledning skulle villa börja skriva här igen (vilke jag inte tror), så ja.. Tack till alla söta, underbara människor som gått in här och läst och kommenterat! Känns lite som att det här är mitt fel, och jag är väldigt ledsen för det. 

  xx

Av Tomlinson eller Malik - 1 juni 2012 21:33

Louis

När jag gick in i rummet blev det knäpptyst och alla stirrade på mig. Killarnas blickar var peppande, medan tjejernas var med avvisande. Speciellt Rebeckas, det såg ut som att hon försökte döda mig med någon sorts lasersyn. Ingen av oss sa något på en lång stund, och killarna var snabba att fatta det beslut om att jag skulle prata ensam med Rebecka. Men det var hon såklart inte okej med. Det hade inte gått jättebra sist, så jag kunde på något sätt förstå henne.

"No, I want Emilia here." sa Rebecka bestämt och jag suckade. Då skulle det vara två mot en, så isåfall kunde jag lika gärna gå härifrån på en gång. Jag mot två tjejer, det skulle bara inte gå.

"Can't we atleast try?" frågade jag och hon skakade på huvudet. Hennes röda lockar gungade fram och tillbaka över hennes ansikte, och det fladdrade till lite i magen. Det var i det ögonblicket som jag bestämde mig. Hannah och jag hade haft våra stunder, men den tiden var över. Känslorna jag hade för henne hade tagit slut, och jag kände nu mer för Rebecka. Rebecka måste vara den jag gillar, men det finns ett problem. För henne är jag den värsta människan som vandrar runt på jorden just nu, så hon kommer aldrig släppa in mig i sitt liv igen. Men hon är för underbar för att bara ge upp på, så jag tänker fortsätta kämpa för henne.

"Please, I wasn't myself before.." bad jag, men än en gång skakade hon på huvudet. Jag suckade och vände huvudet mot marken.

"And how do I know that you are now?" frågade hon bestämt, och jag såg på killarna för att få lite hjälp. Någon av dem borde väl vara på min sida.. Eller?

"He cried, I think he knows what he's talking about now." sa Zayn och jag gav honom ett tacksamt léende. Han svarade med att nicka, och sedan vände vi blickarna mot Rebecka.

"Fine, but if you does the same thing again I will personally kill you!" sa Rebecka irriterat och jag nickade för att visa att jag förstått. Nu var det bara att hoppas att jag kunde hålla de dumma orden borta, annars var jag körd.

Killarna och Emilia lämnade rummet, och jag stod kvar på min plats och kollade på Rebecka.

"Start talking." sa hon och jag nickade. Jag diskuterade lite med mig själv i huvudet innan jag öppnade munnen för att prata.
"I really loved Hannah, and I never thought that anyone would come into my life to take her place, that's why I didn't counted with that, and I talket before I thought. That was stupid. My feelings for Hannah is fading away, and you make me feel like I've never felt before. I love you Rebecka, even if you will never love me back." sa jag och vände undan blicken så fort jag var klar. Under hela mitt tal hade jag stirrat in i hennes vackra ögon, och de hade blivit mer och mer tårfyllda ju längre in i talet jag kom. Nu när jag inte kollade på henne längre visste jag inte vilken reaktion hon hade fått, och jag var inte heller säker på att jag ville veta det.

"You...." var det enda hon sa, så jag vände upp blicken för att se om hon hade fortsatt med något hemligt teckenspråk eller liknande. Det hade hon inte, men hon satt och pekade på mig. "You are a bad man." sa hon sedan, och jag rynkade ögonbrynen. Det var inte jättesnällt sagt. "You can't have two girlfriends, so either you have to break up with me och Hannah, right away!" sa hon och jag såg på henne med stora ögon. Vad skulle detta betyda? Ville hon vara med mig i alla fall? Helt otroligt...!

"I'll call at once!" sa jag och tog telefonen som fanns i rummet. Jag slog det välbekanta numret till Hannah, och det var först när jag tryckte på grön lur som jag fattade vad jag egentligen höll på med. Jag skulle nu avsluta ett flera år långt förhållande, på telefon. Det skulle skrivas mycket hat om det, och Hannah skulle hata mig för alltid. Jag skulle hata migsjälv för alltid. Herregud, det kanske bara är bäst och lägga på innan hon sva..
"Hannah!" svarade hon med sin glada röst och jag log. Hon fick mig alltid på bra humör.. Nej!

"Hey, it's me." sa jag och försökta dra ner lite på glädjen i min röst. Jag fick inte ge henne fel signaler.

"HI LOUIS!!" skrek hon, och jag flyttade telefonen en bit från örat.

"Hannah, I.. Don't think you're gonna like this.." sa jag, och nu lät jag snararde deprimerad än glad.

"Are you... breaking up with me?" chansade hon, och jag bet mig i tungan. "I have seen about Rebecka, so.. Good luck with her.." sa hon sedan, och jag skakad epå huvudet.

"Rebecka and I became a couple like two minutes ago, we were just friends before that." sa jag, och hon skrattade glädjelöst.

"Fine, whatever. I gotta go now." sa hon och klickade mig. Jag la ner telefonen på bänken igen, och Rebecka följde den med blicken.

"Are you sure about this?" frågade hon och jag nickade.
"You are the girl I love, no matter if you loves me back or not. I can have a reletionship with Hannah when someone else owns my heart." sa jag, och en tår lämnade Rebeckas öga för att rinna över hennes kind.

"So you want to be mine?"

"It's the only thing I want....!"

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Inte Malik det här, men kommentera i alla fall kanske? :)

Av Tomlinson eller Malik - 22 maj 2012 17:13

Rebecka

Efter att Emilia hade lämnat mitt rum så hörde jag att hon skrek till någon utanför, inte för att jag hörde riktigt vad det var. Sen plötsligt vart det tyst som om någon hade dött. Jag bara satt där i min säng och kunde inte göra någonting åt det som hände där ute, jag satt bara här hjälplös. Tårarna hade slutat falla nu men såret som Louis hade skapat satt djupt. Jag fattar verkligen inte, varför gjorde han sådär mot mig? Helt ärligt jag trodde att det var något på gång mellan oss, han hade hittat bra sidor av mig som ingen annan någon sin sett. Alla hade säkert i hemlighet tänkt att jag var en bitch, men såklart så vågade de inte säga det. Men Louis hade faktiskt fått migatt tro på att jag inte bara var en dryg, rik, bitch, men jag antar att jag hade fel. Han ville bara utnyttja mig och leka så länge jag var rolig, sen så slängde han iväg mig som om jag var förra årets mode. Jag behövde ringa någon. Det var en telefon bredvid sjukhussängen så jag tog den och slog in det bekanta nummret till Ashley (till er som inte kommer ihåg så är Ashley Rebeckas kompis hemma)

"Ashley här!" svarade hon med glad röst

"Ash, det är jag Becca!"

"Becca, oj vilken överraskning" det kanske bara var min inbillning män hon lät inte särskilt entusiastisk "Vänta jag sätter på högtalare så att Emily också hör"

"Hej Becca!"  Det var Emily som pratade

"Vet ni det har hänt en helt sjuk grej här borta!"

"Emily kan du smörja in mig med lite solkräm"

"Okej, men då får du smörja in mig sen"

"Hallå lyssnar ni eller?!" vad var det med dem?

"Mm... men du ringer lite oläglig" sa Ashley  

"Vadå, vad är det ni gör som är så viktigt?" vad kan vara viktigare än deras kompis?

"Emily, älskling, jag kan smörja in din rygg istället för Ashley. Och vem är det ni pratar med förresten?" jag stelnade till och tappade nästan telefonen när jag hörde den välbekanta rösten, Alex.

"Är Alex där?" lyckades jag få ut mig

"Ja, vad då då?" sa Emily

"Jag tror jag måste gå nu"

"Okej, hejdå! Puss, puss!" sa både Ashley och Emily samtidigt. Jag tänkte precis lägga på när jag hörde dem börja prata och jag kunde inte låta bli att lyssna.

"Hon tror verkligen att hon är någonting" det var Ashley som sa det

"Ja, och hon måste vara riktigt dum om hon inte har fattat att vi bara gör det här för att få presenterna hon ger oss" sa Emily och dem började att skratta

"Det är ni som har glömt stänga av mobilen när ni snackar skit om någon inte jag" de tystnade när de hörde min röst

"Oj", pinsamt" hörde jag Alex säga i bakgrunden, sen så följde ett pipande från telefonen och jag stängde av. Jag hade lust att gråta, skrika. Mina vänner hade bedragit mig de brydde sig inte om mina känslor, precis som alla andra, precis som Louis. Men jag varken skrek eller grät utan jag bara satt kvar i mi säng och tittade på väggen framför mig.

Efter en liten stund så kom alla in, Emilia, Liam, Niall, Zayn och Harry. Alla utom Louis. Jag tittade på Emilia och såg att hon hade gråtit, det var väl i allafall jag som borde gråta?  

"Hi, how are you?" det var Harry som hade frågat

"Well, if I said I was fine it would be a lie" svarade jag

"Hey, about Louis..." började Zayn men jag stoppade honom

"I don't care and I don't wanna know.You all probebly know by now what has happend" de nickade till svar "Then you should know that I don't wan't to talk about, or with him" de sa ingenting och det var lika bra för jag orkade inte svara på några frågor.

"How is your shoulder?" frågade Emilia nog mest för att bryta tystnaden

"I have felt better" jag såg att deras humör sjönk ännu mer "But I will be alright" sa jag och det framkallade ett litet leende på deras läppar. Sen började vi prata och skratta. Killarna började berätta om hur Zayn tittar sig själv i fönstret till alla affärer och hur Niall jämt ger Nandos som förslag om de ska äta ute, vi skrattar och har det kul och för ett tag så glömmer jag bort alltng om Emily och Ashley, och framför allt Louis. Men plötsligt så öppnas dörren till mitt sjukrum (?), jag trodde först att det skulle vara någon sjuksköterska som skulle titta till mig, men jag hade visst fel. Där i dörr öpningen så står ingen mindre än Louis Tomlinson...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kommentera!

Här kommer äntligen kapitlet! Jag vet att det har tagit lite lång tid men som ni kanske har sätt så har det varit lite drama här utanför bloggen. Tomlinson har slutat och jag har ju också funderat på att lägga ner bloggen. Men nu har jag bestämmt för att inte göra det.

1. för att jag har fått mycket stöd från er läsare xx

2. man kan ju inte bara sluta mitt i sådär. Jag vill ju också veta vad som kommer att hända ;)

Så tack igen för erat otroliga stöd, ni är grymma!!! xx

Av Tomlinson eller Malik - 21 maj 2012 18:53

Ja, rubriken säger allt. Jag funderar på att lägga ner bloggen. Nu när jag inte har Tomlinson vid min sida när jag skriver längre så skäns det inte lika kul...

Visst jag älskar att skriva och allt men jag vet inte om jag borde fortsätta, så därför frågar jag er: Vad tycker ni?

Kommentera gärna vad ni tycker att jag borde göra, jag kommer också ha en omröstning!


Ja, jag behöver nog inte skriva vem det är som skriver, ni förstår nog själva att det är Malik ;) 

Av Tomlinson eller Malik - 20 maj 2012 13:25

Nu har jag gjort en ny omröstning, och jag tycker faktiskt att alla ska rösta. Jag är sjukt trött på att skriva när nästan ingen kommenterar, det är ju i alla fall +30 som går in här varje dag.. Så, som det ser ut i omröstningen nu så kommer jag snart ta och pensionera mig härifrån, och så slipper ni mig sen..

Och var ärliga! Jag vill inte skriva här längre, så känn er inte taskiga ifall ni vill ha skilmsmässa-alternativet. Jag har annar att skriva, så mig gör det ingenting. Det är väl kanske lite taskigt mot malik, men jag orkar inte bry mig nu. Hon överlever.


/Tomlinson xx

Av Tomlinson eller Malik - 19 maj 2012 17:10

Zayn

Jag och Liam följde efter Louis och vi såg att han gick in till toaletten men precis när vi skulle öppna dörren så möttes vi utav ett par rödgråtna ögon. Vi stod tysta i hallen och Louis tittade ner i marken.

"What happend?" frågade jag tillslut

"I did something terrible" Louis röst lät tjock

"How bad could it have been?" frågade Liam och Louis började berätta om vad han sa till Rebecka och att han hade gjort henne riktigt arg. Men han ångrade vad han hade gjort och var riktigt ledsenöver det. Men jag fattar inte riktigt. Tyckte han om Rebecka eller vad kände han egentligen? Om man tycker om någon så borde man väl inte göra någonting sånt. Eller tyckte han om hannah mer? Åh vad jobbig! Jag är glad att jag inte har någon tjej just nu. Det var som att Liam kunde läsa min tankar för han ställde den frågan.

"So do you like Rebecka?" frågade Liam

"Yes or no or I don't know" han lät väldigt irriterad och förvirrad.

Vi började att gå tillbaka mot de andra och Louis gick tunga steg bakom mig ocj Liam. Eller alla andra, det var bara Harry och Niall som satt där. De tittade upp när vi kom.

"Where is Emlia?" frågade jag

"She wen't to Rebecka" svarade Harry

"So what happend anyway?" frågade Niall. Louis tittade skammset ner i marken medans han berättade vad som hade hänt. När han var klar så såg jag Emilia kommande mot oss med snabba steg, hon såg väldigt arg ut.

"Hey Emilia how is Rebecka?" frågade Niall men hon total ignorerade honom och började gå med snabbare steg mot Louis. Hon stannade bara några centimeter från honom och där stod hon. Det såg ut som att hon ville säga något men tvekade. Tillslut så sa hon det fast inte rktigt med ord, det hördes en hög smäll.

Louis

Det sved till i kinden som om någon bhade bränt mig med, någonting. Jag tittade ner i marken och visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Jag var chockad och visste inte vad jag skulle säga. Skulle jag bli arg på henne för att hon hade slagit mig eller skulle jag bli ledsen eller? Det slutade med attb jag nte sa någonting utan jag fortsatte att titta ner i marken.

"Don't you have any feelings?!" skrek Emilia åt mig "How can you do something like that to Becca? Do you think that she is some kind of toy that you can play with when you are bored and then when you don't want it anymore you just throw it away? How can you do something like that? You don't have any feeling do you?" jag tittade upp för att säga någonting en det kom ingenting ut ur min mun. Emilias ögon var fyllda med tårar men hon torkade snabbt bort dem. Jag såg hur hon höjde handen och jag var beredd på ett nytt slag. Men precis när hon tänkte slåtill mig så kom Liam bakifrån och tog tag i hennes arm.

"Thats enough, I think that he gets it" han röst var bestämmd men han lät inte arg snarare så lät han snäll och förstående. Nu vek sig Emilias ben och Liam släppte hennes arm, hon brast i gråt och la händerna för ansiktet. Hon satt där och grät medans vi andra stod där ochsåg dumma ut. när hon hade slutat gråta så tittade hon upp på mig med röda ögon.

"You have no idea what she has been trough. She don't need another person that she cant trust" Nu orkade jag inget mer jag reste mig upp och gick iväg. Jag hörde ett par snabba steg bakom mig och trodde för ett tag att det var Emilia som hade sprungit ikapp mig föör att ge mig ett slg till, men det var Zayn.

"Where are you going Louis?"

"I don't know. I need to think" sen så gick jag ut. Jag visste inte riktigt vart jag var på väg men tillslut så kom jag fram till en stenstrand (?) och där stannade jag. Vad kände jag för Rebecka egentligen? Hon var heltklart inte som alla andra, ja hon var en storstadstjej men hon fick mig att känna någonting som ingen annan någonsin har fått mig att känna. Så betyder det att jag gillar henne? Antagligen, men nu har jag förstört allt.

Emilia

Vad hade jag gjort? Jag hade slagit till Louis Tomlinson! Jag kommer att hamna i fängelse, det här kommer tidningarna verkligen att skriva om, om det kommer ut. Men jag ångrade inte det precis, jag menar han förtjänade det. Hur kan han göra någonting sånt? Han hade fått Rebecka att gråta! Fan, det här kommmer nog inte sluta bra...

--------------------------------------------------------------------------------------------------

Såja nu kommer äntligen kapitlet! Sorry att det tog lite långtid men jag hade skrivit klart kapitlet och sen så försvann allt! Så för att lugna ner mig så gick jag ut och skrek lite se så klättrade jag upp i ett träd. Ja, jag vet jag är lite konstig men jaja ;)

Förra kapitlet fick vi inga kommentarer så Tomlinson blev väldigt sur ska jag säga. Så nu får ni kommentera ordentligt! :)


 

Av Tomlinson eller Malik - 18 maj 2012 01:39

Rebecka

"You have to explain now." sa jag utan att flytta blicken från taket. Jag antar att han sitter och stirrar på mig, men det tänkte jag inte bry mig om.

"Explain what...?" han lät osäker. Hur dum får man bli?

"You kissed me even though you have a girlfriend. Explain. Why did you do it..?" frågade jag allvarligt. Han suckade och reste sig ur soffan för att komma fram till mig. Jag låg orörlig i sjukhussängen och höll blicken kvar i taket, jag tänkte inte låta hans underbara ögon ta honom ur den här situationen, inte en chans.
"I think..." började han, men sedan tog han en kortare paus. Tror han att jag har hela dagen på mig eller? Tick, tack.. "I think it's better to just forget everything." sa han och jag flyttade automatiskt blicken till honom. Jag kan tänka mig att mina ögon var helt svarta, för nu var jag arg.

"What?" en enkel fråga, men tydligen kunde han inte svara. "So you just kissed me.. For no reason..?" frågade jag irriterat. Jag var en människa, men känslor, så gör man inte!

"It felt right then! But I love Hannah, she can't find out about this!" sa ganska högt och lämnade sedan rummet. Nu behövde jag inte hålla masken längre, så jag lät tårarna rinna över mina kinder. Hela mitt liv hade jag byggt upp mitt starka självförtroende, och på en kväll kunde han få mig att kännas som det sämsta människan som vandrar på denna jord. Det är fan inte rättvist!


Harry

Vi gick ut ur rummet så att Rebecka och Louis kunde prata ifred, och satte oss på golvet just utanför dörren. Liam föreslog att vi skulle gå till ett väntrum, men ingen var med honom på den iden. Vi ville sitta så nära som möjligt så att vi kunde vara med om det hände något.

"Do you think they're even talking..?" frågade jag Emilia, som satt brevid mig. Hon ryckte på axlarna och ställde sig upp för att kolla in genom fönstret.

"Louis standing with her bed, so they're probably talking." sa hon och jag nickade gillande. Det var ju en bra sak, ellerhur..? "No!" utbrast Emilia plötsligt och fyra oroliga blickar vändes mot henne. Jag tänkte fråga var det var, men det behövdes inte, Louis kom ut ur rummer och gick med snabba steg bort genom korridoren. Liam och Zayn var snabbt efter honom, och Emilia var snabb in till Rebecka. Niall och jag bara satt och stirrade på varandra.

"Wow.." sa jag förvånat och han nickade för att visa att han kände likadant.

"Should we do something?" frågade Niall och jag bet mig lite i läppen sammtidigt som jag funderade på ett bra svar.

"Probably." var det bästa jag kom på, men det var ändå ingen av oss som rörde sig. Vi bara satt kvar och hoppades på att tiden skulle vridas tillbaka, eller att något annat bra skulle hända.


Emilia

Jag gick snabbt in till Rebecka och såg till min förskräckelse att hon grät. Det hade jag nog inte sett henne göra någon gång, och hon verkade inte som det personen som skulle gråta - alltså måste något vara riktigt fel.

"Vad gjorde han?" frågade jag och satte mig på den lilla pallen vid sidan av sängen.

"Kan kysste mig, helt utan anledning! Jag trodde att vi hade något, men han kysste mig bara för att han saknar sin flickvän!" sa hon förtvivlat. Det lät inte som det Louis jag visste om, men det kunde jag väl knappast säga till henne nu.

"Är du säker?" frågade jag istället.

"Vems sida är du på?!" frågade hon irriterat och jag suckade.
"Din." svarade jag kort och hon nickade. Jag hade visst inte så mycket att välja på. "Men.. Varför tar du det så hårt? Jag trodde du var en stark brud." jag gjorde allt för att inte få det att låta som en stöddig fråga, och det lyckades jag med. Det lät som en fråga en vän frågade när något var fel, precis som nu.

"Jag.." började hon, men sedan kom hon inte längre. Det såg ut som att det var jobbigt för henne, så jag tänkte inte tvinga henne att säga det.

"Du behöver inte." sa jag och såg på henne med en medlidsam blick.

"Jo." sa hon kort, och sedan började hon berätta om hur en fest hade spårat ur totalt. Om en kille som hette Axel som hade våldtagit henne, och att hon nu hade svårt att släppa in folk på livet. Hon hade nästan gjort det med Louis, och så kommer han och säger det han sa. Nu fattade jag varför hon var ledsen..


Louis

Jag hade låst in mig på en toalett, och nu satt jag här med tårar i ögonen. Jag kan inte fatta att jag just sa sådär till Rebecka, för det var verkligen inte sant. Visst, Hannah var den jag älskade, men Rebecka hade något speciellt. Det var som om jag gillade dem båda två, fast på olika sätt. Men.. jag kan inte ha två flickvänner, så det var bara att välja.. Nej, usch så hemskt det låter! Välja vilken flickvän man vill ha, som om det var någon himla tävligt! Nej, det kanske var bäst att bryta med dem båda och fortsätta mitt liv som singel. Mycket lättare, men det skulle bli rätt ensamt. Äh, jag har ju Harry...

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kommentera nu! Och så kan ni ju gissa vem det är som har skrivit, för det tänker jag inte säga. Malik är inte hemma, så det är inte säkert att hon(jag?) håller sitt dataförbud. Och Tomlinson ligger lite efter, så hon(jag?) pluggar 24/7.. Det kan alltså vara båda ;)

Av Tomlinson eller Malik - 16 maj 2012 13:51

Rebecka

Jag var vaken långt innan jag kunde öppna ögonen eller röra mig. Ett otroligt irriterande, pipande ljud fyllde det annars tysta rummet, och det var ganska svalt  här inne. Men vart var jag?

"She will be fine..!" sa Niall lugnande. Först trodde jag att han snackade med mig, men sedan insåg jag att det måste vara någon annan här.

"You don't know that!" grät någon. Jag hade lite svårt att avgöra vem det var eftersom att personen grät ganska mycket, men jag chansade på att det var någon av killarna eftersom att jag hade hört Niall. Jag ville bara säga att jag levde, men det kom inte fram några ord. I huvudet skrek jag åt mig själv att röra mig, men ingenting hände.

"Louis, trust me! She's gonna be fine!" det var alltså Louis som satt och grät. Men vad gjorde han här, och varför var han ledsen? Han borde inte bry sig om mig, han har en flickvän..

"What if he comes after her.?" Louis lät orolig. Då kom minnet tillbaka. Minnet om den galna killen som hade siktat på mig, och sedan den ljudliga smällen som gav mig den obeskrivliga smärtan i axeln. Till sist det eviga babblet jag tvingades lyssna på innan jag tuppade av..

"Louis..?" min röst var svag och knappt hörbar, men den avbröt i alla fall killarnas disskussion. Jag vände försiktigt på huvudet, och mötte alla oroliga blickar. Emilia var här, så som alla medlemarna i One Direction.

"Becca?" det var Emilia som frågade efter mig.

"Nej.. Jag är Bettan..." skämtade jag, men den snabbt oroliga blicken jag fick av Emilia avslöjade att hon trodde jag var galen på riktigt. "Jag driver!" hennes ansikte sken upp i ett léende, och hon gick snabbt fram till mig för att ge mig en försiktig kram.

"Jag är så glad att du är okej!" nu grät hon också. Vad skulle jag göra, gråta med henne? Nej, jag lever ju! Det finns ingen anledning att gråta!

"What's going on..?" viskade någon av killarna - det var inte Louis. Jag kunde inte låta bli att skratta, men det borde jag inte ha gjort. Smärtan i axeln kom tillbaka, och jag stönade svagt. Emilia släppte mig snabbt och gav mig en till orolig blick.

"Nothing..!" svarade Emilia och gav killarna ett retsamt léende. Nu kunde jag se Louis lite bättre, och jag såg att hans ögon var helt rödgråtna. De andra killarna kom fram till mig, men Louis satt kvar. Det var nog kanske det bästa, jag hade ju ingen aning om vad jag skulle säga till honom. Vi hade inte pratat med varandra på riktigt sedan kyssen, och det var ganska spänt mellan oss.

"Hey!" sa alla nästan samtidigt och sträckte ut armarna som om de ville ha en kram. Geez, vad hade jag hämnat på för ställe?

"Louis hasn't been doing anything else but sitting here crying for the last two days..!" sa han som jag har för mig heter Harry. Han flinade lite åt Louis håll, men Louis verkade vara i en helt annan värld. Han bara satt och stirrade rakt fram på någonting som inte existerade.

"Two days?!" utbrast jag chockat. "Have I been here for two days?"

"Yeah.. But now you're alive!" sa Niall och log stort. Han var en smart liten pojke, det där kunde ju till och med jag lista ut!

"But seriously now, how do you feel?" frågade den som som antagligen var Liam. Jag var tvungen att tänka efter en stund för att svara på den frågan, ja, hur mådde jag? Inte bra i alla fall.. Men det kanske var dags för en såndär nödlögn nu..?

"I'm... Fine...!" ljög jag.

"No, you're not!" sa Louis irriterat och försvann ut ur rummet. Vad nu då? Jag vände mig om och kollade frågande på de andra killarna.

"What was that about?" frågade jag, men ingen verkade vara villig att svara. De bara såg på varandra utan att säga ett ord..


Louis

När hon sa att hon mådde bra fick jag nog och stormade ut ur rummet. Hur kunde hon ens säga att hon mår bra när hon ligger där helt blek i ansiktet, slanga över allt och utan förmågan att kunna tala eller röra sig ordentligt?

Nu skulle jag bara hitta en sjuksköterska som kunde säga oss hur det egentligen låg till. Även om jag var på ett sjukhus hade jag svårt att hitta en sjuksköterska som hade tid att hjälpa mig. Alla var upptagna med sitt, och ingen verkade vara villig att hjälpa mig.

"Excuse me!" sa jag och tog tag i armen på en lång tjej i sjukhuskläder. "Can you help me?" frågade jag. Hon såg lite förvånad ut över att jag snackade engelska, men hon följde i alla fall efter mig.

När jag kom in i rummet blev alla tysta och såg på mig. Sköterskan gick fram till Rebecka och började undersöka henne, medan jag gick tillbaka till min plats i soffan. Ingen verkade bry sig om att jag var här, men jag var övertygad om att jag inte hade gjort något fel. Jag hade ju bara hämtat hjälp!

"Du har förlorat väldigt mycket blod, men skadan i axeln är under kontroll. Vi måste hålla kvar dig här för att se hur du läker, men just nu är läget stabilt. Du kommer snart kunna leva som vanligt igen." sa sjuksköterskan och log stort. Jag hade ingen aning om vad något av det där betydde, men eftersom att hon log kan det inte vara för illa. De andra killarna och Emilia gick ut med sjuksköterskan, och utan att de behövde säga något försod jag att de ville att jag skulle prata med Rebecka.

När de hade gått var det tyst en lång stund, och den som först sa något var Rebecka.

"You have to explain now..."

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den här delen skrev jag och Malik tillsammans på svenskan (i skolan) förut, så nu tycker jag verkligen att alla kommenterar! Vi fick ta skoltid för att skriva, plus att Malik egentligen har dataförbud, så ja...


   

Här är vi! :)


Det här är våran story om One Direction. Läs, kommentera och sprid! :) xx

Ny? Klicka här så får du veta allt du behöver! :)

Skit i google - fråga oss!! :)

7 besvarade frågor

Vi undersöker...!

Ska jag lägga ner bloggen?
 NEJ! Är du galen?!
 JA! Hallelujah!
 Spelar ingen roll, jag överlever...
 Bryr mig inte...

Letar du efter något...?

Våra senaste, fantastiska inlägg!

Klicka bara, det är enkelt! :)

Annat bra du kan läsa! :)


Skapa flashcards