Rebecka

Efter att Emilia hade lämnat mitt rum så hörde jag att hon skrek till någon utanför, inte för att jag hörde riktigt vad det var. Sen plötsligt vart det tyst som om någon hade dött. Jag bara satt där i min säng och kunde inte göra någonting åt det som hände där ute, jag satt bara här hjälplös. Tårarna hade slutat falla nu men såret som Louis hade skapat satt djupt. Jag fattar verkligen inte, varför gjorde han sådär mot mig? Helt ärligt jag trodde att det var något på gång mellan oss, han hade hittat bra sidor av mig som ingen annan någon sin sett. Alla hade säkert i hemlighet tänkt att jag var en bitch, men såklart så vågade de inte säga det. Men Louis hade faktiskt fått migatt tro på att jag inte bara var en dryg, rik, bitch, men jag antar att jag hade fel. Han ville bara utnyttja mig och leka så länge jag var rolig, sen så slängde han iväg mig som om jag var förra årets mode. Jag behövde ringa någon. Det var en telefon bredvid sjukhussängen så jag tog den och slog in det bekanta nummret till Ashley (till er som inte kommer ihåg så är Ashley Rebeckas kompis hemma)

"Ashley här!" svarade hon med glad röst

"Ash, det är jag Becca!"

"Becca, oj vilken överraskning" det kanske bara var min inbillning män hon lät inte särskilt entusiastisk "Vänta jag sätter på högtalare så att Emily också hör"

"Hej Becca!"  Det var Emily som pratade

"Vet ni det har hänt en helt sjuk grej här borta!"

"Emily kan du smörja in mig med lite solkräm"

"Okej, men då får du smörja in mig sen"

"Hallå lyssnar ni eller?!" vad var det med dem?

"Mm... men du ringer lite oläglig" sa Ashley  

"Vadå, vad är det ni gör som är så viktigt?" vad kan vara viktigare än deras kompis?

"Emily, älskling, jag kan smörja in din rygg istället för Ashley. Och vem är det ni pratar med förresten?" jag stelnade till och tappade nästan telefonen när jag hörde den välbekanta rösten, Alex.

"Är Alex där?" lyckades jag få ut mig

"Ja, vad då då?" sa Emily

"Jag tror jag måste gå nu"

"Okej, hejdå! Puss, puss!" sa både Ashley och Emily samtidigt. Jag tänkte precis lägga på när jag hörde dem börja prata och jag kunde inte låta bli att lyssna.

"Hon tror verkligen att hon är någonting" det var Ashley som sa det

"Ja, och hon måste vara riktigt dum om hon inte har fattat att vi bara gör det här för att få presenterna hon ger oss" sa Emily och dem började att skratta

"Det är ni som har glömt stänga av mobilen när ni snackar skit om någon inte jag" de tystnade när de hörde min röst

"Oj", pinsamt" hörde jag Alex säga i bakgrunden, sen så följde ett pipande från telefonen och jag stängde av. Jag hade lust att gråta, skrika. Mina vänner hade bedragit mig de brydde sig inte om mina känslor, precis som alla andra, precis som Louis. Men jag varken skrek eller grät utan jag bara satt kvar i mi säng och tittade på väggen framför mig.

Efter en liten stund så kom alla in, Emilia, Liam, Niall, Zayn och Harry. Alla utom Louis. Jag tittade på Emilia och såg att hon hade gråtit, det var väl i allafall jag som borde gråta?  

"Hi, how are you?" det var Harry som hade frågat

"Well, if I said I was fine it would be a lie" svarade jag

"Hey, about Louis..." började Zayn men jag stoppade honom

"I don't care and I don't wanna know.You all probebly know by now what has happend" de nickade till svar "Then you should know that I don't wan't to talk about, or with him" de sa ingenting och det var lika bra för jag orkade inte svara på några frågor.

"How is your shoulder?" frågade Emilia nog mest för att bryta tystnaden

"I have felt better" jag såg att deras humör sjönk ännu mer "But I will be alright" sa jag och det framkallade ett litet leende på deras läppar. Sen började vi prata och skratta. Killarna började berätta om hur Zayn tittar sig själv i fönstret till alla affärer och hur Niall jämt ger Nandos som förslag om de ska äta ute, vi skrattar och har det kul och för ett tag så glömmer jag bort alltng om Emily och Ashley, och framför allt Louis. Men plötsligt så öppnas dörren till mitt sjukrum (?), jag trodde först att det skulle vara någon sjuksköterska som skulle titta till mig, men jag hade visst fel. Där i dörr öpningen så står ingen mindre än Louis Tomlinson...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kommentera!

Här kommer äntligen kapitlet! Jag vet att det har tagit lite lång tid men som ni kanske har sätt så har det varit lite drama här utanför bloggen. Tomlinson har slutat och jag har ju också funderat på att lägga ner bloggen. Men nu har jag bestämmt för att inte göra det.

1. för att jag har fått mycket stöd från er läsare xx

2. man kan ju inte bara sluta mitt i sådär. Jag vill ju också veta vad som kommer att hända ;)

Så tack igen för erat otroliga stöd, ni är grymma!!! xx

Zayn

Jag och Liam följde efter Louis och vi såg att han gick in till toaletten men precis när vi skulle öppna dörren så möttes vi utav ett par rödgråtna ögon. Vi stod tysta i hallen och Louis tittade ner i marken.

"What happend?" frågade jag tillslut

"I did something terrible" Louis röst lät tjock

"How bad could it have been?" frågade Liam och Louis började berätta om vad han sa till Rebecka och att han hade gjort henne riktigt arg. Men han ångrade vad han hade gjort och var riktigt ledsenöver det. Men jag fattar inte riktigt. Tyckte han om Rebecka eller vad kände han egentligen? Om man tycker om någon så borde man väl inte göra någonting sånt. Eller tyckte han om hannah mer? Åh vad jobbig! Jag är glad att jag inte har någon tjej just nu. Det var som att Liam kunde läsa min tankar för han ställde den frågan.

"So do you like Rebecka?" frågade Liam

"Yes or no or I don't know" han lät väldigt irriterad och förvirrad.

Vi började att gå tillbaka mot de andra och Louis gick tunga steg bakom mig ocj Liam. Eller alla andra, det var bara Harry och Niall som satt där. De tittade upp när vi kom.

"Where is Emlia?" frågade jag

"She wen't to Rebecka" svarade Harry

"So what happend anyway?" frågade Niall. Louis tittade skammset ner i marken medans han berättade vad som hade hänt. När han var klar så såg jag Emilia kommande mot oss med snabba steg, hon såg väldigt arg ut.

"Hey Emilia how is Rebecka?" frågade Niall men hon total ignorerade honom och började gå med snabbare steg mot Louis. Hon stannade bara några centimeter från honom och där stod hon. Det såg ut som att hon ville säga något men tvekade. Tillslut så sa hon det fast inte rktigt med ord, det hördes en hög smäll.

Louis

Det sved till i kinden som om någon bhade bränt mig med, någonting. Jag tittade ner i marken och visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Jag var chockad och visste inte vad jag skulle säga. Skulle jag bli arg på henne för att hon hade slagit mig eller skulle jag bli ledsen eller? Det slutade med attb jag nte sa någonting utan jag fortsatte att titta ner i marken.

"Don't you have any feelings?!" skrek Emilia åt mig "How can you do something like that to Becca? Do you think that she is some kind of toy that you can play with when you are bored and then when you don't want it anymore you just throw it away? How can you do something like that? You don't have any feeling do you?" jag tittade upp för att säga någonting en det kom ingenting ut ur min mun. Emilias ögon var fyllda med tårar men hon torkade snabbt bort dem. Jag såg hur hon höjde handen och jag var beredd på ett nytt slag. Men precis när hon tänkte slåtill mig så kom Liam bakifrån och tog tag i hennes arm.

"Thats enough, I think that he gets it" han röst var bestämmd men han lät inte arg snarare så lät han snäll och förstående. Nu vek sig Emilias ben och Liam släppte hennes arm, hon brast i gråt och la händerna för ansiktet. Hon satt där och grät medans vi andra stod där ochsåg dumma ut. när hon hade slutat gråta så tittade hon upp på mig med röda ögon.

"You have no idea what she has been trough. She don't need another person that she cant trust" Nu orkade jag inget mer jag reste mig upp och gick iväg. Jag hörde ett par snabba steg bakom mig och trodde för ett tag att det var Emilia som hade sprungit ikapp mig föör att ge mig ett slg till, men det var Zayn.

"Where are you going Louis?"

"I don't know. I need to think" sen så gick jag ut. Jag visste inte riktigt vart jag var på väg men tillslut så kom jag fram till en stenstrand (?) och där stannade jag. Vad kände jag för Rebecka egentligen? Hon var heltklart inte som alla andra, ja hon var en storstadstjej men hon fick mig att känna någonting som ingen annan någonsin har fått mig att känna. Så betyder det att jag gillar henne? Antagligen, men nu har jag förstört allt.

Emilia

Vad hade jag gjort? Jag hade slagit till Louis Tomlinson! Jag kommer att hamna i fängelse, det här kommer tidningarna verkligen att skriva om, om det kommer ut. Men jag ångrade inte det precis, jag menar han förtjänade det. Hur kan han göra någonting sånt? Han hade fått Rebecka att gråta! Fan, det här kommmer nog inte sluta bra...

--------------------------------------------------------------------------------------------------

Såja nu kommer äntligen kapitlet! Sorry att det tog lite långtid men jag hade skrivit klart kapitlet och sen så försvann allt! Så för att lugna ner mig så gick jag ut och skrek lite se så klättrade jag upp i ett träd. Ja, jag vet jag är lite konstig men jaja ;)

Förra kapitlet fick vi inga kommentarer så Tomlinson blev väldigt sur ska jag säga. Så nu får ni kommentera ordentligt! :)

Rebecka

"You have to explain now." sa jag utan att flytta blicken från taket. Jag antar att han sitter och stirrar på mig, men det tänkte jag inte bry mig om.

"Explain what...?" han lät osäker. Hur dum får man bli?

"You kissed me even though you have a girlfriend. Explain. Why did you do it..?" frågade jag allvarligt. Han suckade och reste sig ur soffan för att komma fram till mig. Jag låg orörlig i sjukhussängen och höll blicken kvar i taket, jag tänkte inte låta hans underbara ögon ta honom ur den här situationen, inte en chans.
"I think..." började han, men sedan tog han en kortare paus. Tror han att jag har hela dagen på mig eller? Tick, tack.. "I think it's better to just forget everything." sa han och jag flyttade automatiskt blicken till honom. Jag kan tänka mig att mina ögon var helt svarta, för nu var jag arg.

"What?" en enkel fråga, men tydligen kunde han inte svara. "So you just kissed me.. For no reason..?" frågade jag irriterat. Jag var en människa, men känslor, så gör man inte!

"It felt right then! But I love Hannah, she can't find out about this!" sa ganska högt och lämnade sedan rummet. Nu behövde jag inte hålla masken längre, så jag lät tårarna rinna över mina kinder. Hela mitt liv hade jag byggt upp mitt starka självförtroende, och på en kväll kunde han få mig att kännas som det sämsta människan som vandrar på denna jord. Det är fan inte rättvist!

Harry

Vi gick ut ur rummet så att Rebecka och Louis kunde prata ifred, och satte oss på golvet just utanför dörren. Liam föreslog att vi skulle gå till ett väntrum, men ingen var med honom på den iden. Vi ville sitta så nära som möjligt så att vi kunde vara med om det hände något.

"Do you think they're even talking..?" frågade jag Emilia, som satt brevid mig. Hon ryckte på axlarna och ställde sig upp för att kolla in genom fönstret.

"Louis standing with her bed, so they're probably talking." sa hon och jag nickade gillande. Det var ju en bra sak, ellerhur..? "No!" utbrast Emilia plötsligt och fyra oroliga blickar vändes mot henne. Jag tänkte fråga var det var, men det behövdes inte, Louis kom ut ur rummer och gick med snabba steg bort genom korridoren. Liam och Zayn var snabbt efter honom, och Emilia var snabb in till Rebecka. Niall och jag bara satt och stirrade på varandra.

"Wow.." sa jag förvånat och han nickade för att visa att han kände likadant.

"Should we do something?" frågade Niall och jag bet mig lite i läppen sammtidigt som jag funderade på ett bra svar.

"Probably." var det bästa jag kom på, men det var ändå ingen av oss som rörde sig. Vi bara satt kvar och hoppades på att tiden skulle vridas tillbaka, eller att något annat bra skulle hända.

Emilia

Jag gick snabbt in till Rebecka och såg till min förskräckelse att hon grät. Det hade jag nog inte sett henne göra någon gång, och hon verkade inte som det personen som skulle gråta - alltså måste något vara riktigt fel.

"Vad gjorde han?" frågade jag och satte mig på den lilla pallen vid sidan av sängen.

"Kan kysste mig, helt utan anledning! Jag trodde att vi hade något, men han kysste mig bara för att han saknar sin flickvän!" sa hon förtvivlat. Det lät inte som det Louis jag visste om, men det kunde jag väl knappast säga till henne nu.

"Är du säker?" frågade jag istället.

"Vems sida är du på?!" frågade hon irriterat och jag suckade.
"Din." svarade jag kort och hon nickade. Jag hade visst inte så mycket att välja på. "Men.. Varför tar du det så hårt? Jag trodde du var en stark brud." jag gjorde allt för att inte få det att låta som en stöddig fråga, och det lyckades jag med. Det lät som en fråga en vän frågade när något var fel, precis som nu.

"Jag.." började hon, men sedan kom hon inte längre. Det såg ut som att det var jobbigt för henne, så jag tänkte inte tvinga henne att säga det.

"Du behöver inte." sa jag och såg på henne med en medlidsam blick.

"Jo." sa hon kort, och sedan började hon berätta om hur en fest hade spårat ur totalt. Om en kille som hette Axel som hade våldtagit henne, och att hon nu hade svårt att släppa in folk på livet. Hon hade nästan gjort det med Louis, och så kommer han och säger det han sa. Nu fattade jag varför hon var ledsen..

Louis

Jag hade låst in mig på en toalett, och nu satt jag här med tårar i ögonen. Jag kan inte fatta att jag just sa sådär till Rebecka, för det var verkligen inte sant. Visst, Hannah var den jag älskade, men Rebecka hade något speciellt. Det var som om jag gillade dem båda två, fast på olika sätt. Men.. jag kan inte ha två flickvänner, så det var bara att välja.. Nej, usch så hemskt det låter! Välja vilken flickvän man vill ha, som om det var någon himla tävligt! Nej, det kanske var bäst att bryta med dem båda och fortsätta mitt liv som singel. Mycket lättare, men det skulle bli rätt ensamt. Äh, jag har ju Harry...

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kommentera nu! Och så kan ni ju gissa vem det är som har skrivit, för det tänker jag inte säga. Malik är inte hemma, så det är inte säkert att hon(jag?) håller sitt dataförbud. Och Tomlinson ligger lite efter, så hon(jag?) pluggar 24/7.. Det kan alltså vara båda ;)

Rebecka

Jag var vaken långt innan jag kunde öppna ögonen eller röra mig. Ett otroligt irriterande, pipande ljud fyllde det annars tysta rummet, och det var ganska svalt  här inne. Men vart var jag?

"She will be fine..!" sa Niall lugnande. Först trodde jag att han snackade med mig, men sedan insåg jag att det måste vara någon annan här.

"You don't know that!" grät någon. Jag hade lite svårt att avgöra vem det var eftersom att personen grät ganska mycket, men jag chansade på att det var någon av killarna eftersom att jag hade hört Niall. Jag ville bara säga att jag levde, men det kom inte fram några ord. I huvudet skrek jag åt mig själv att röra mig, men ingenting hände.

"Louis, trust me! She's gonna be fine!" det var alltså Louis som satt och grät. Men vad gjorde han här, och varför var han ledsen? Han borde inte bry sig om mig, han har en flickvän..

"What if he comes after her.?" Louis lät orolig. Då kom minnet tillbaka. Minnet om den galna killen som hade siktat på mig, och sedan den ljudliga smällen som gav mig den obeskrivliga smärtan i axeln. Till sist det eviga babblet jag tvingades lyssna på innan jag tuppade av..

"Louis..?" min röst var svag och knappt hörbar, men den avbröt i alla fall killarnas disskussion. Jag vände försiktigt på huvudet, och mötte alla oroliga blickar. Emilia var här, så som alla medlemarna i One Direction.

"Becca?" det var Emilia som frågade efter mig.

"Nej.. Jag är Bettan..." skämtade jag, men den snabbt oroliga blicken jag fick av Emilia avslöjade att hon trodde jag var galen på riktigt. "Jag driver!" hennes ansikte sken upp i ett léende, och hon gick snabbt fram till mig för att ge mig en försiktig kram.

"Jag är så glad att du är okej!" nu grät hon också. Vad skulle jag göra, gråta med henne? Nej, jag lever ju! Det finns ingen anledning att gråta!

"What's going on..?" viskade någon av killarna - det var inte Louis. Jag kunde inte låta bli att skratta, men det borde jag inte ha gjort. Smärtan i axeln kom tillbaka, och jag stönade svagt. Emilia släppte mig snabbt och gav mig en till orolig blick.

"Nothing..!" svarade Emilia och gav killarna ett retsamt léende. Nu kunde jag se Louis lite bättre, och jag såg att hans ögon var helt rödgråtna. De andra killarna kom fram till mig, men Louis satt kvar. Det var nog kanske det bästa, jag hade ju ingen aning om vad jag skulle säga till honom. Vi hade inte pratat med varandra på riktigt sedan kyssen, och det var ganska spänt mellan oss.

"Hey!" sa alla nästan samtidigt och sträckte ut armarna som om de ville ha en kram. Geez, vad hade jag hämnat på för ställe?

"Louis hasn't been doing anything else but sitting here crying for the last two days..!" sa han som jag har för mig heter Harry. Han flinade lite åt Louis håll, men Louis verkade vara i en helt annan värld. Han bara satt och stirrade rakt fram på någonting som inte existerade.

"Two days?!" utbrast jag chockat. "Have I been here for two days?"

"Yeah.. But now you're alive!" sa Niall och log stort. Han var en smart liten pojke, det där kunde ju till och med jag lista ut!

"But seriously now, how do you feel?" frågade den som som antagligen var Liam. Jag var tvungen att tänka efter en stund för att svara på den frågan, ja, hur mådde jag? Inte bra i alla fall.. Men det kanske var dags för en såndär nödlögn nu..?

"I'm... Fine...!" ljög jag.

"No, you're not!" sa Louis irriterat och försvann ut ur rummet. Vad nu då? Jag vände mig om och kollade frågande på de andra killarna.

"What was that about?" frågade jag, men ingen verkade vara villig att svara. De bara såg på varandra utan att säga ett ord..

Louis

När hon sa att hon mådde bra fick jag nog och stormade ut ur rummet. Hur kunde hon ens säga att hon mår bra när hon ligger där helt blek i ansiktet, slanga över allt och utan förmågan att kunna tala eller röra sig ordentligt?

Nu skulle jag bara hitta en sjuksköterska som kunde säga oss hur det egentligen låg till. Även om jag var på ett sjukhus hade jag svårt att hitta en sjuksköterska som hade tid att hjälpa mig. Alla var upptagna med sitt, och ingen verkade vara villig att hjälpa mig.

"Excuse me!" sa jag och tog tag i armen på en lång tjej i sjukhuskläder. "Can you help me?" frågade jag. Hon såg lite förvånad ut över att jag snackade engelska, men hon följde i alla fall efter mig.

När jag kom in i rummet blev alla tysta och såg på mig. Sköterskan gick fram till Rebecka och började undersöka henne, medan jag gick tillbaka till min plats i soffan. Ingen verkade bry sig om att jag var här, men jag var övertygad om att jag inte hade gjort något fel. Jag hade ju bara hämtat hjälp!

"Du har förlorat väldigt mycket blod, men skadan i axeln är under kontroll. Vi måste hålla kvar dig här för att se hur du läker, men just nu är läget stabilt. Du kommer snart kunna leva som vanligt igen." sa sjuksköterskan och log stort. Jag hade ingen aning om vad något av det där betydde, men eftersom att hon log kan det inte vara för illa. De andra killarna och Emilia gick ut med sjuksköterskan, och utan att de behövde säga något försod jag att de ville att jag skulle prata med Rebecka.

När de hade gått var det tyst en lång stund, och den som först sa något var Rebecka.

"You have to explain now..."

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den här delen skrev jag och Malik tillsammans på svenskan (i skolan) förut, så nu tycker jag verkligen att alla kommenterar! Vi fick ta skoltid för att skriva, plus att Malik egentligen har dataförbud, så ja...

Liam

När han riktade pistolen mot mig drabbades jag av panik, och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Men det fanns inte så mycket jag kunde göra? Sprang jag kunde han bara skjuta mig impulsivt, och stod jag kvar kunde han noga måtta ut vart skottet skulle träffa.. Vilket var bäst? Harry tänkte tydligen inte låta något av det hända, och han slängde sig över Fredde så att de båda åkte i backen. Jag bara stod och gapade. Var pojken alldeles från vettet?!
"Harry?!" skrek jag och sprang runt bordet till deras sida. Han och Fredde bråttades vilt, och Fredde hade fortfarade pistolen i handen. Men vänta nu, det här hade jag lärt mig. Bara.. Jag lyfte foten och sparken träffade precis rätt. Pistolen åkte iväg, och Fredde blev bara mer och mer förbannad över att han låg i underläge.

"Liam...!" stönade Harry. Det var först då jag märkte Freddes hand vid Harrys hals. Tusan också! Men vänta nu.. Axel..? Nej, knä! Jag tog i allt var jag orkade och sparkade till Fredde på knät. Det var ingen farlig smäll, men det räckte för att han skulle ge sig. Knäskålen hoppade ur led, och nu satt den på insidan av benet. Det såg riktigt otäckt ut, men det var bara självförsvar, så jag kunde inte åka dit för det.

När Fredde inte längre var kapabel till att slåss drog jag undan Harry, och han la sig utmattad ner på gräset och bara flåsade.

"Thanks bro..!" sa han och höjde handen till en high five.

"No, thank you!" svarade jag, men slog i alla fall till hans hand. Zayn stod förskräckt och kollade på, och jag tror att han var i något slags chocktillstånd. Han rörde sig i alla fall inte.

"You won't get away with this..!" stönade Fredde från sin plats på backen.

"Oh, really?" frågade jag ironiskt. Det var väl knappast något han kunde göra åt saken nu i alla fall, Louis hade ju ringt pol... Fan, Rebecka! "Where is Becca?!"

"They're in the little house beside the bridge!" sa Harry snabbt, och vi sprang alla dit. Fredde fick klara sig bäst han ville, någon mer skada kunde han ju knappast åstakomma med det knät.. Usch, jag rös bara jag tänkte på det!

Niall

Det kändes som evigheter, men det var säkert inte mer än några minuter. Sedan var i alla fall ambulansen här, och de var snabba med att ta med sig Rebecka härifrån. Någon ambulanskille la rätt Freddes knä också, och sedan tog polisen honom från platsen. Yttligare några ambulanser skickades hit, för att försöka rädda alla som hade fallit i Freddes attacker, och mitt i röran stod vi. Vi bara stod där och såg på när alla försökta rädda varandra i slowmotion. Om man bara snabbt överblickade området skulle man kunna tro att tredje värdskriget varit här på besök, och allt var verkligen jättehemskt att se på.

"Guys, we have booked a plane for you. You're going back home in two hours." sa någon som stod bakom mig. När jag vände mig om fick jag syn på en ganska ung man, och han såg väldigt upptagen ut. Han måste vara helt från vettet...

"We're not leaving!" sa Louis snabbt, och vi andra nickade instämmande. Vi tänkte väl inte lämna Rebecka heller, inte en chans!

"But..! All this..! Why would you wanna stay here..?" han lät otroligt förvånad.

"Because he shot our friend, we're not leaving until we know that she is okay!" sa jag bestämt, och han himlade med ögonen innan han försvann in bland alla människor. Han var antagligen en sån som inte hade några vänner eller någon han älskade, han visste nog inte ens vad det betydde. Nu var det bara att.. Vänta på besked om Rebecka. Och under tiden kunde vi ju... Bara så här och se dumma ut..

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Haha! Nu är det jul igen, och nu är det jul igen.. Jaa, dåligt, men ni kanske kan kommentera i alla fall? :)

Zayn

Runt omkring mig fanns det kroppar av människor som hade dött. Blod, blod och mer blod. Mina ben
skakade och jag var förvånad att jag inte föll ihop. Det här vara bara för galet för att vara sant, det måste vara en dröm! Jag nöp mig hårt i armen. Aj! Fan det betyder att det här inte är någon dröm. Jag bara stod och stirrade på
galningen.
”Hey Zayn snap out of it!” det var Liam som hade puttat till mig. Jag tittade runtomkring mig och märkte att det bara var jag, Liam och Harry kvar. Var hade de andra tagit vägen? Jag tittade förskräck runt omkring mig igen för att se att de inte låg döda på marken, men som tur gjorde de inte det.
”What are we going to do?” frågade jag Liam och Harry förskräckt
”We have to try and stop this crazy guy” svarade han

"Well that is easier said than done"  Harry
”But how?” frågade jag
”Hey stop whispering!” skrek mannen. Jag stelnade snabbt till som en staty.

”Hey guys don’t you recognize him from somewhere?” frågade Liam mig. Jag tittade lite närmare på mannen och jovisst jag kände igen honom, men min hjärna kopplade inte riktigt från vart. Precis då sprang det fram en tjej i 14 års ålder.
”Fredde stop doing this! This isent like you, why are you doing this?” skrek hon till mannen.
“Shut up!” skrek han och avlossade ett skott mot henne och jag såg henne falla till marken och då kom jag på vem han var. Det var då jag kom på vem det var. Han hette Fredde Dawid och var en ganska stor artist. Varför
kom jag inte på det förut?!

Harry

Jag kollade på killarna när den lilla tjejen blev skjuten och de tittade tillbaka på mig.
”I think we all know who he is now” sa jag och de nickade till svar. Varför tänkte jag inte förut att det var Fredde Dawid?
”Fredde why are you doing this?” ropade jag till honom. Han vände sig om mot mig med ett riktigt sjukt leende på läpparna.
”I have allready told you! I am gonna take everything from you guys just like you did to me!”
“We haven’t taken anything from you!” skrek Liam tillbaka
”Yes you have! You have taken all my fans from me! But I am gonna take them back, if you don’t exist they will come back to me!” skrek han och riktade pistolen mot Liam “You are the first one that I am going to kill” han laddade om pistolen för att måtta ett skott mot Liam. Nej, nu fick det räcka. Jag tänkte inte låta honom döda några fler människor, speciellt inte om de var mina vänner! Jag tog några snabba steg och gick upp på bänken och slängde mig över honom så att vi båda föll omkull på marken.

Louis

Jag räckte över telefonen till Emilia, eftersom det kanske var bäst att hon pratade för att hon kunde svenska. Hon ställde sig upp och jag tog över hennes sittplats med Rebecka i min famn. Nu hade även Nialls tröja blött igenom och hon såg väldigt blek ut. Jag smekte hennes kind och kände sedan på hennes puls. Pulsslagen började slå långsammare och svagare. Om hon inte fick hjälp snart så skulle hon dö utav blodförlust, det fick inte hända! Jag började känna tårarna bränna i ögonen. Jag hade aldrig känt såhär förut vilket måste vara korkat för att jag hade en flickvän och jag hade bara känt Becca i ett par dagar, men ändå. Det här var något starkare än vad jag kände för Hannah. Jag höll Becca närmare min kropp och kramade om henne försiktigt och lät tårarna rinna.
Jag kände en hand på min axel och förmodade att det var Niall men jag hade ingen lust att vända mig om och låta honom se mig gråta. Jag var inte den som brukade gråta, men Becca hade lyckats med det.
”They are on there way” sa Emilia när hon lade på
”Good” svarade Niall
”So what are we going to do now?” frågade Emilia
”We wait, thats all we can do” sen satte sig Niall ner och Emilia gjorde samma sak.

Så där satt vi. Niall och Emilia och jag med Becca i min famn och bara väntade på vad som än skulle hända. Det här kanske  var slutet vem vet. Nej, jag fick inte tänka så! Det här skulle ordna sig, och när det är över så ska jag berätta för Becca hur jag känner även om hon kanske hatar mig...

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Såja där har ni kapitlet! Jag hoppas att det vart lite spännande i allafall ;)

Så fortsätt att kommentera så fortsätter vi att skriva! :) xx

"I need to try get my phone, we have to call someone!" sa jag och lyfte försiktigt på Rebckas huvud. Emilia var snabb att ta min plats, och snart stod jag upp igen. Men utan tröja.. Hm, det fick gå ändå.. "Just keep her alive."

"But.." hon stoppade mig. ".. What if you doesn't come back? What if he takes you down? I can't save her on my own."

"I'll send someone to help you." lovade jag innan jag gick tillbaka mot lägerplatsen. Skjutgalningen stod fortfarande på bordet, och allt fler ungdomar låg ner på backen. De som inte redan hade mist livet låg och skrek av smärta, och det var verkligen inte en trevlig syn. Konstigt nog var varken polis eller ambulans här än och då börjar mitt uppdrag - att få hit dem.

"And where have you been?!" skrek killen bakom pistolen, och riktade den mot mig.

"Nowhere." svarade jag tyst och tog plats brevid Niall.

"If you called the police someone here can tell you what happends!" skrek han, och jag vände mig oroligt mot Niall. Han såg fullkommligt livrädd ut.

"What?" viskade jag till honom.

"He'll let us go, and then some of his men are gonna kill everyone we know. If someone else here cell the police, the same thing happends. He gonna kill everyone we know, nomatter who calls..." förklarade han, och paniken spred sin inom mig. Hur i helvete skulle jag göra då?! Jag tänker varken offra Rebecka eller någon annan jag känner, det går jag inte med på!

"Becca is in the little house beside the bridge. Emilia is there, but she needs help. I'm going to get my phone, can you please go there?" frågade jag, och han nickade snabbt.

"One, two, tree..." sa Niall, sedan sprang vi båda åt varsitt håll så snabbt vi kunde. På det sättet kunde han i alla fall inte skjuta oss båda på en gång..

 När jag kom in i den lilla stugan där min telefon låg hörde jag ännu ett skott avlåssas, och av ren reflex ryckte jag till. Mitt hjärta slog i 180, och jag hade verkligen panik. Helst av allt skulle jag bara vilja gömma mig under en säng och aldrig mer komma fram, men det funkar inte. Istället letade jag snabbt på mobilen och slog larmnumret. 911. Jag hann bara trycka på ring innan jag la på. Vi var i sverige, de hade något annat.. Men vad? Tusan också, jag måste tillbaka till Emilia!..

Emilia

Jag satt med Rebeckas huvud i mitt knä och bara grät. Dels för att jag var livrädd, men också för att jag tyckte så synd om Rebecka. Hon hade inte kommit långt i livet, och just kommit på att hon vill förändra det. Hon förtjänar verkligen en chans..

 Efter en liten stund öppnades dörren bakom mig, och jag vände mig om för att se vem som kommit. Som tur var så var det inte killen med pistolen, utan det var Niall. Med ens blev jag alldeles pirrig och kunde inte tänka klar längre. Jag menar, det var Niall! Niall Horan! Jag hade varit förälskad i honom sedan första gången jag sett honom, och det var inte igår!
"How is she?" jag uppfattade frågan, men min hjärna kopplade inte att jag skulle svara. "Ey, how is she??" Frågade Niall igen, och den här gången fattade jag, som tur var.

"She's alive, not much more." svarade jag ärligt, och han nickade lite. Louis tröja och allt annat rent vi hade hittat var redan totalt nedblodade, och det fanns nu inget mer att ta. Trodde jag. Men Niall hade en annan ide. Han drog av sig sin t-shirt, och jag kunde verkligen inte låta bli att stirra. Herrejävlar vilken snygg mage!..

Niall

Emilia stirrade väldigt när jag drog av mig tröjan för att använda den som bandage, och det var lite underhållande att se på. Hon var helt borta, och reagerade inte ens när jag frågade om Rebecka fortfarande levde. Jag tänkte fråga igen, men just då kom Louis in i boden, och Emilia vaknade igen.
"How is she?" frågade han, och Emilia kollade hennes puls igen.
"It's worse!" konstaterade hon panikslaget, och jag suckade. Fan.
"We have to call..!" sa Louis och tog fram sin mobil. "What's the number?"
"112.." svarade Emilia automatiskt.
"Louis, are you sure..?" frågade jag oroligt. Jag ville inte att han skulle skada min familj..
"We have nothing else to do.."...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Inte bra... Jag vet... Jag är trött.. Kommentera nu.. Godnatt..

(Tog en timma och 13 minuter att skriva, hur lång tid tar det att kommentera...?)

Liam

Jag såg när Louis sprang fram till tjejen Becca som hade blivit skjuten, det måste ha varit hon han pratade om! Medans Louis sprang fram till Becca så öppehöll jag och killarna den galne manen från att skjuta fler personer från lägret.

"Hey, who are you? And what do you think your doing?" jag var glad att min röst lät så stadig fast jag själv kännde att mina ben när som helst skulle vika sig som spagetti. den galne mannen vänder sin blick från Louis och Becca till mig.

"What does it look like I am doing? I am destroying your life like you did to mine?!" skrek han

"What do you mean?" frågar Harry

"You guys took everything away from me!" han skrek ännu en gång och avlossade att skott upp i luften. Alla runt omkring oss började att skrika och springa runt som galningar. Jag fick panik, vad skjutton skulle vi göra?! Ännu ett skott avlossade upp i luften och jag och killarna backade ett par steg. Den här mannen var ju galen, vad menar han med att vi har tagit allting från honom? Jag tittade på hans ansikte som var förvridet i ilska. Hade han huvud varit en bomb skulle den ha exploderat nu! Han hade brunt snaggat hår och jag tror att han hade mörka ögon, han är också väldigt lång och stor. Jag tror att jag har sätt honom någonstans men jag är inte säker på vart.

Harry

Det här var helgalet, det händer bara inte! Louis sprang iväg till den där tjejen och nu är det bara jag, Liam, Zayn och Niall kvar med det här psykot. Jag backade några steg för varje skott som han avlossade. Vad fasiken skulle vi göra? Jag är inte precis den modigaste om jag säger så. Liam ser ut att tänka i högvarv på vad han ska göra och jag bara står här som en liten rädd kyckling.

"Stop this immediately! Can't you see that you are hurting innocent people when you are doing this!?" det var en ledare som hade kommit fram. Men det skulle han ångra.

"Do not tell me what to do!" skrek psykot och avlossade ett skott mot mannen och det träffade hans ben. Nu började folk att skrika ännu och jag backade undan flera steg och resten av killarna gjorde samma sak. Det här var bara sjukt! Vilket perfekt läger att välja att åka till. Vad sjutton skulle vi ta oss till? Han sa at vi hade tagit allting ifrån honom men vad menade han med det? Ännu ett skott avlossade mot någon oskyldig stackare.

Fan också!

Louis

När jag såg att Becca blev skjuten så sprang jag fram tll henne allt vad jag kunde utan en tanke om att jag kanske också skulle bli skjuten. När jag kom fram så stod den där tjejen som Becca brukade vara med, Emilia tror jag att hon hette, lutad över henne och tryckte en tygbit mot såret i axeln för att stoppa blödningen. Och det blödde mycket. När Emilia såg mig så tittade hon förskräckt på mig. Men inte pågrund av att hon var ett fan, utan pågrund av rädsla.

"Don't worry she is gonna be okey" sa jag mest till mig själv än till henne. Hon nickade lite, men knappt så att man märkte det. "I am gonna take her to a safe place. Can you wrap her with that cloth piece?" hon nickade igen och gjorde som jag sa. När hon var klar lyfte jag upp Becca i min famn, och hon var lätt som en fjäder, sen började jag och Emilia att springa.

Vi sprang till någon liten bod vid bryggan, där de mest förvarade livräddningsgrejer. Vi satte oss ner på golvet och jag hade Becca fortfarande medvetslös i mitt knä.

"Do you have any cellphone with you so that we can call the police and ambulance?" frågade jag

"No, I diden't take my phone to the summer camp" svarad hon. Såklart hon inte tog med sig den, hon är väl någon vildmarkstjej och min mobil var såklart antingen i stugan eller i tältet. Fan, när man behövde någonting som mest så fanns det såklart inte. Vad skulle vi göra nu?

Blodet hade gått igenom Beccas tyg bandag. Jag tog av mig tröjan och rev den i långa tygbitar sen lät jag Emilia linda om henne för jag är inte så bra på det.

Sen medföljde lång tystnad, det ända man höde var de andra barnen och camplärarna som skrek.       

"What does he want?" frågade Emilia efter en lång tystnad

"I dont know. I really dont know..."

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så här kom enligen nästa kapitel! Jag skrev det här väldigt sen så det kanske inte är det bästa kapitlet jag har skrivit men jag ville lägga ut ett till er i allafall! Så nu tycker jag att ni ska kommentera ordentligt! :D xx

(Bättre storlek nu Tomlinson?)  ;) xx