Jag stände dörren bakom mig och lämnade mitt älskade hem. Nu var det dags för ännu en underbar dag i skolan! Eller.. Det var väl egentligen inte skolan jag gillade - eftersom att det inte gick så bra för mig - men det faktum att alla kollade på mig hela tiden vägde upp den biten. På huvudet hade jag mina älskade solglasögon och min snygga väska hade jag över axeln, såklart var båda av märket gucci. Skorna var ett par mörklila converse, och ingen jacka behövdes. Sommaren var snart här, och det hade vädret förstått för länge sen.

När jag hade gått den korta biten till skolan gick jag in genom de välbakanta dörrarna, och allas blickar vändes genast mot mig. Hur kunde man leva utan det här?

"Hej Rebecka!" Jag kollade mig omkring och noterade att jag inte kännde den som hade hälsat på mig, så jag brydde mig inte om att svara. De som fortfarande kallade mig Rebecka tillhörde inte de jag kallade för vänner..

Till sist kom jag i alla fall fram till mitt skåp, och log lite när jag såg det. Det var helt klart snyggare än alla andras, eftersom att det var dekorerat med rosa glitter.

"Hej Becca!" Sa någon igen och jag vände mig om för att se vem det var den här gången. Det visade sig vara Mike, så jag ignorerade honom också. Han påstod att han hade varit kär i mig sedan han först såg mig, men vi visste alla att det inte var sant. Han ville bara höja sin popularitet. Jag hade varit blond innan mitt underbara hår fick byta färg till röd, men jag var inte dum. Till skillnad från vissa andra, som Mike.

"Get lost" Svarade jag och smällde igen mitt skåp. Jag var berädd på att gå därifrån efter det, men han stoppade mig.

"Du vet att du vill, du vill bara inte erkänna det.." Sa han och gjorde en liten grimage efter det. Han trodde antagligen att han var cool bara för att han spelade fotboll, men han var inte ens bra på det, så jag förstår inte varför han ens fortfarande var med i laget.

"Jag kan erkänna vad jag egentligen känner för dig, men du kommer inte gilla det.." Han fattade vinken på en gång, och såg genast ner mot marken när han insåg att han än en gång hade blivit ägd. Jag slängde med håret när jag vände ryggen åt honom igen, och sen gick jag stöddigt därifrån. Och ännu en poäng går till Rebecka! Gillade mumlingar hördes när jag gick genom korridoren för att leta upp mina vänner. De brukade alltid vänte på mig utanför lektionssalarna, och där var just vart jag hittade dem. De satt och småviskade, men tystnade genast när jag kom.

"Becca!" Utbrast Emliy när hon fick syn på mig. Jag log lite som svar och satte mig på bordet mellan bänkarna de satt på. Som vanligt skulle det vara jag som var i rampljuset, det var mig alla skulle kolla på..!

Efter en liten stund kom läraren och öppnade klassrummet, och av gamal vana lät alla mig gå in först. Jag tog en plats längs fram, och Emily satte sig vid bänken brevid min. Det var bra. Emily var gängets pluggis, och hon förklarade alltid de saker jag inte fattade för mig.

"Rebecka" Sa magistern och pekade på mig med hela handen. Jag hade inte uppfattat frågan han hade ställt till mig, så jag kunde omöjligen svara..

"Två och en halv.." Viskade Emily till mig och kollade snabbt ner i böckerna. Spanskaböcker på en mattelektion.. Något här var inte helt rätt.. Men jag litade på att Emily hade rätt, och bestämde mig för att glänsa lite med hennes svar.

"Två och en halv" Svarade jag självsäkert och han nickade förvånat.

"Stod det i spanskaböckerna?" Frågade han och la pekpinnen mot mina börcker. Tusan.

"Absolut!" Svarade jag som att det var helt normalt, och någon bak i klassen skrattade lite åt mig. Mike. Jag gav honom en sur blick, och han slutade med en gång.

Magistern fortsatte lektionen utan att fråga mig någonting igen, och det var jag glad över. Inte för att det var pinsamt att svara, men det var en aning jobbigt att behöva räkna ut det han frågade om. Det var lättare att bara sitta och stirra på den han skrev på tavlan, spela intresserad vet ni..

"Kan jag tala med dig Rebecka?" Frågade magistern just när jag skulle lämna klassrummet. Jag vände mig förvånat om och bara såg på honom. Allvarligt? Skulle vi ha det här snacket igen..?

"Jag har annat för mig" Han brydde sig inte om mitt svar, och gick fram till mig för att leda tillbaka mig till en tom bänk.

"Du måste börja ta del av lektionerna Rebecka.." Sa han besviket, men jag brydde mig inte.

"Jag har ett godkännt betyg, och det räcker för mig" Svarade jag kallt och han suckade - som han brukade göra när vi hade de här samtalen.

"Du kommer inte få något bra jobb med endast godkännda betyg, jag vet att du kan bättre"

"Men tänk såhär då. Jag har redan kastat bort största delen av mitt vakna liv vid de här skolbänkarna, tycker du inte att det räcker? Sen om jag inte får något bra jobb, so what? Mamma och pappa ger mig det jag behöver, så jag behöver knappast jobba.." Sa jag en aning irriterat och gick sedan ut ur klassrummet utan hans tillåtelse. Nu fick det räcka, jag orkade inte höra på när han hela tiden tjatade om mina betyg. Så länge mamma och pappa fortfarande levde skulle jag väl knappast behöva oroa mig för pengar i alla fall, och när de inte klarade av att försörja mig längre hade jag säkert hittat en rik man att gifta mig med. Allt skulle lösa sig..!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Första delen av våran nya novell! Vad tycker ni? Kommentera! :) Och vi gör länkbyte med vem som helst, så säg bara till om du är intresserad! :D

/Tomlinson :)

 

SiRl

28 april 2012 10:01

Grymt bra hörni! Och jag är intresserad av ett länkbyte...?

http://myloveforwriting.bloggplatsen.se

Tomlinson eller Malik

28 april 2012 10:25

Tack så mycket! :D

Jag länkar dig på en gång, din blogg är asgrym! Läser den varje dag^^ :)

/Tomlinson

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tjena, Tomlinson här igen.   Jag vet att jag inte ska vara här, men jag tänkte bara säga att jag tror att Malik har gett upp, utan att säga något. Så nu tänker jag spara er lite tid genom att säga att den här bloggen är nu offeciellt out of busines...

Louis När jag gick in i rummet blev det knäpptyst och alla stirrade på mig. Killarnas blickar var peppande, medan tjejernas var med avvisande. Speciellt Rebeckas, det såg ut som att hon försökte döda mig med någon sorts lasersyn. Ingen av oss sa nå...

Rebecka Efter att Emilia hade lämnat mitt rum så hörde jag att hon skrek till någon utanför, inte för att jag hörde riktigt vad det var. Sen plötsligt vart det tyst som om någon hade dött. Jag bara satt där i min säng och kunde inte göra någonting ...

Ja, rubriken säger allt. Jag funderar på att lägga ner bloggen. Nu när jag inte har Tomlinson vid min sida när jag skriver längre så skäns det inte lika kul... Visst jag älskar att skriva och allt men jag vet inte om jag borde fortsätta, så därför ...

Nu har jag gjort en ny omröstning, och jag tycker faktiskt att alla ska rösta. Jag är sjukt trött på att skriva när nästan ingen kommenterar, det är ju i alla fall +30 som går in här varje dag.. Så, som det ser ut i omröstningen nu så kommer jag snar...